NYMartin-K-webbledartopp

”Gråsossarnas revansch” ropar Dagens Nyheter i en extra-extra-lång artikel inför S-kongressen om två veckor. Artikeln menar att gamla tiders socialdemokrater, främst inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist, står som ett vinnande pragmatiskt alternativ mellan partiets vänster- och högerflygel.

Men att tala om höger och vänster inom partiet är inte funktionellt i dag. Åtminstone inte om vi ska ta tjuren vid hornen och utmana de högerpopulistiska krafter som hotar inte bara socialdemokratin utan hela vårt demokratiska samhälle. Då behövs i stället ett konkret budskap.

I vår nya men inte speciellt vackra högerextrema värld har den klassiska debatten om hur vi ska fördela våra gemensamma resurser kraftigt tonats ned. Vi ser det i socialdemokratins svårigheter att sätta ned foten ens i den enklaste av fördelningsfrågor, att säga nej till vinstuttag och ja till kvalitet i välfärden. Och vi ser det i att Sverigedemokraterna inte längre ens behöver låtsas som om de verkar för arbetares bästa. De lever gott på att i stället lyfta fram en påstådd konflikt mellan ”folket” och ”eliten”.

Det som har hänt, enligt professor Jens Rydgren vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet, är att det som kallas socioekonomiska motsättningar har bytts ut mot sociokulturella motsättningar. Det vill säga att konflikter om kultur, identitet och värderingar har skruvats upp samtidigt som konflikter runt klass och ekonomi har tonats ned. Jens Rydgren ser klara orsaker till denna förändring:

Den främsta är att många löntagare alltid förväntar sig att få det bättre över tid. Och om dessa förväntningar grusas så bildas missnöje. Men om kampen om resursfördelningen då samtidigt tonas ned kan missnöjet i stället kanaliseras till ett missnöje över ”eliten”, eller om man så vill; kvinnor, vänsterfolk, politiker, journalister, invandrare med flera.

Visst har den svenska arbetaren fått det genomsnittligt bättre. Den reala timlönen har i snitt ökat med 60 procent på 40 år. Men samtidigt har vi fått fler osäkra anställningar, högre tempo och fler arbetsolyckor. Vi har också sett en utveckling där de riktigt rika blivit ohyggligt mycket rikare, till synes som en naturlag som varken politiker eller någon annan har kunnat stoppa. Det har skapat en vanmakt som Sverigedemokraterna och annan extremhöger har kunnat utnyttja och kanalisera till sin egen fördel.

Ändå är det ytterst viktigt att komma ihåg att många människors solidaritet och missnöje över en skev resursfördelning faktiskt finns kvar. Men dessa åsikter hörs inte lika mycket som tidigare. Faktum är att aversionen mot invandring i stora delar av Västeuropa är betydligt mindre än vad en högröstad debatt gör gällande, och på många håll har den till och med minskat.

Samma bild ger SOM-institutet som sedan flera år registrerat att den största oron som svenskar känner i dag inte alls är en oro över invandringen utan tvärtom en oro över ökad främlingsfientlighet. Men när de socioekonomiska motsättningarna har tonats ned och SD:s sociokulturella konflikter kunnat få större utrymme har dessa åsikter tystnat.

Det här är en kunskap som är nödvändig på den kommande S-kongressen. På internationell nivå måste vi sluta gråta över Brexit och i stället förändra det EU som på många områden de facto har övergivit arbetaren. Brexit och misstron mot EU är begriplig när EU förbjuder strejker och skjuter arbetstagares rättigheter i sank. Här är arbetarrörelsens företrädare i EU-parlamentet oerhört viktiga.

Och på nationell nivå måste vi tillbaka till grunderna. Se klassklyftorna. Läs skrifterna om ekonomisk fördelningspolitik och dumpa förslag som så uppenbart inte hör hemma där.

Ett första lackmustest blir frågan om vinstuttag välfärden. Får vi ett tydligt ställningstagande där kan fördelningsfrågor åter lyfta. Det är nödvändigt för att möta extremhögerns vinkling av debatten och för att skapa ett livskraftigt socialdemokratiskt parti.