Genom sifferlösa avtal har tjänstemannafack under senare år lyckats öka lönerna betydligt mer än industrifacken. Detta trots att industrins avtal ska vara vägledande. Och nyligen lyckades piloterna på SAS sluta ett avtal där det på pappret visserligen noterades att det följde industrins avtalsnivå men där löneökningarna i verkligheten var mycket högre.
Så vart är vi på väg? Ska gränsen för vad löneökningar absolut inte får överstiga bara vara kvar för att tukta arbetarfacken? För visst är det skillnad på folk och folk, även i svenska löneavtal.
Att industrin ska förhandla fram ett riktmärke för lönepåslag i hela ekonomin grundar sig på den samsyn mellan fack och arbetsgivare som, med smärre variationer, gäller i hela Norden. I dessa förhandlingar väger man in hur produktiviteten har utvecklats och förväntas utvecklas under avtalsperioden. Och man väger också in löneökningar i våra främsta konkurrentländer.
Bakgrundsresonemanget är att mycket av det värde som skapas i svensk ekonomi skapas genom exportindustrin. Det gäller alltså att ha en löneökningstakt i hela ekonomin som inte äventyrar svensk konkurrenskraft på exportmarknaden.
Utifrån detta resonemang ska industrins parter komma fram till den gyllene medelväg som gynnar såväl hushållens köpkraft som företagens konkurrenskraft. Det finns dock problem.
Dels innebär systemet att det blivit svårt att ändra på relativlöner, det vill säga att höja lönerna för dem som kommit efter. Själva den matematiska konstruktionen av ett riktmärke som alla ska följa befäster ordningen ”en gång på efterkälken alltid på efterkälken”. Detta har naturligtvis retat låglöneförbunden.
Men därutöver struntar alltså en del tjänstemannaförbund helt sonika i märket genom att sluta sifferlösa avtal. Den faktiska löneökningstakten blir då aldrig känd eftersom det centrala avtalet inte anger någon löneökning alls. Men i verkligheten har det många gånger lett till högre löneökningar än vad industriavtalet stipulerat.
Rollen för den statliga instans, Medlingsinstitutet, som ska hålla koll på att märket följs, blir då aningen absurd. Medlingsinstitutet kastar sig som en gam i strupen på alla avtalsförslag där högre löneökningar än industrins märke debatteras medan de struntar i de högavlönades sifferlösa avtal som ger större löneökningar än märket men där man inte säger det högt.
Den just avslutade pilotstrejken är ett annat exempel där verklighet och fantasi leker kurragömma. Oavsett strejkens legitimitet ur ett historiskt perspektiv när det gäller piloternas löneutveckling, så innebär det nya avtalade tariffsystemet att löneökningarna i praktiken överskrider industrins riktmärke.
Men effekterna av de nya tarifferna fördes aldrig in i avtalet. Så Medlingsinstitutet struntade i dem. Något liknande skulle vara betydligt svårare för LO:s låglönegrupper. För dem spelar historisk löneutveckling ingen roll i Medlingsinstitutets ögon, och för dem värdesätts förbättringar utanför lön och vägs in i den slutliga lönesumman som ska hålla sig inom märket.
Vi har alltså en ordning där märket gäller för vissa yrkesgrupper och inte för andra. Det gäller som en absolut och benhård gräns för arbetaryrken, och extra benhård är gränsen för dem med allra lägst löner, men inte för dem med högre inkomster.
Men om det nu finns ett utrymme i svensk ekonomi för högre löneökningar ovanför riktmärket utan att svensk konkurrenskraft försvagas så varför ska detta utrymme endast intecknas av dem med högre inkomster? Eller tillåts tjänstemannafacken riskera svensk konkurrenskraft?
Mellan skål och vägg och med Medlingsinstitutets tysta medgivande går det i dag utmärkt att köra över märket. Men det gäller inte LO:s lågavlönade grupper.
