Foto: Eva Vaihinen

Chefspositionen drar till sig en del psykopater och dumskallar. Det finns även trevliga och kompetenta chefer. Och det är inte onda chefer som är orsaken till att det ser ut som det gör på arbetsplatserna. De sitter i profitskruven som alla andra, och de har oftast högre chefer över sig. Men det är ett problem när fackligt aktiva blir chefer som sitter vid förhandlingsbordet mittemot sina före detta kamrater. Att det finns sidbytare är värt en diskussion. Men när Arbetet väljer perspektivet att ge råd till blivande chefer ur de fackliga leden, då går skam på torra land. Det borde vara ur arbetarnas och fackets perspektiv som frågan tas upp i en facklig tidning.

Kolla på rådet ”Sköt förhandlingarna respektfullt”. Det är inte ett råd till den som blivit chef, utan till en fackligt aktiv, som vill bli chef. Ett råd som inte inriktar sig på hur vi i en förhandling ska få bästa resultat för våra arbetskamrater, utan på hur vi själva som individer ska få större chans till ett chefsjobb. Helt absurt om ni frågar mig. Att förhandla respektfullt i arbetsgivarens ögon, det handlar i verkliga livet inte (bara) om att låta bli att gorma, spotta och kasta saker. Arbetsgivare anser det inte respektfullt om vi alltför envist tar upp saker på bordet som de inte vill höra. Det anses ofta inte heller respektfullt att säga att nu måste vi bordlägga förhandlingen för att rådgöra med våra medlemmar.

Utifrån mina erfarenheter vill jag ge några varningar till en fackligt aktiv som funderar på att bli chef.

1. Jag började arbeta på brödfabrik 1977,  och bestämde mig snart för att här ska jag kämpa för bättre villkor tillsammans med mina arbetskamrater och vi ska bli starka tillsammans. Så blev det också. 1979 erbjöd företaget mig att bli arbetsledare. 1988 försökte de sparka mig. 1994 erbjöd de mig att bli produktionschef. 2004 försökte de köpa ut mig. Det var olika sätt att försöka försvaga den fackliga, kollektiva styrka som jag var med och utvecklade.
Är det din arbetsgivare som erbjudit dig ett chefsjobb? Då ska du tänka dig för mycket noga. Det är ett klassiskt knep att försvaga facket och arbetarkollektivet genom att köpa över fackligt aktiva.

2. Om du har arbetskamrater som uppmuntrar dig att bli chef, vilket faktiskt händer, så kanske de säger ”Vi skulle få det mycket bättre här om du vore chef!”. Men det är en illusion. Som chef har du ett helt annat uppdrag än som fackligt aktiv. Du kommer inte längre att vara deras kompis. Du kan slicka i dig deras uppmuntran som beröm, men blir du chef så får du räkna med att berömmet övergår i besvikelse.

3. Som fackligt aktiv vet du sådant som det aldrig var avsikten att en chef ska veta. Utbildning som din fackförening har givit dig; interna fackliga diskussioner och strategier; arbetskamraters personliga förhållanden. Du sabbar för andra fackligt aktiva genom att människor kommer att dra sig för att diskutera öppet eller att ge dem förtroenden. För tänk om de blir chefer!

Om du absolut måste bli chef – jag kan ju inte hindra dig – så sök dig åtminstone till en annan arbetsplats än den där du varit fackligt aktiv.

4. Det finns många bra fackliga företrädare, men det finns också många som är alldeles för bundis med chefen. När jag frågar en arbetare: Men har ni inget fack? Har ni inget kontaktombud? Så får jag ofta svaret: Jo men han är chefens högra hand! Jo men hon skvallrar ju jämt för chefen! Detta problem är så vanligt att det borde vara ämne för en artikelserie i Arbetet.

Om du är den där fackliga företrädaren som är chefens högra hand, då ska du inte tveka. Antingen tänker du om och börjar kämpa tillsammans med dina arbetskamrater, eller så avgår du, bums. Det är till och med bättre att du blir chef än att du som fackligt aktiv är chefens hjälpreda.

Frances Tuuloskorpi
fackligt aktiv och arbetsplatsorganisatör under de senast 37 åren
Bloggar på francesblogg.wordpress.com

SVAR DIREKT Arbetet lägger inte in någon annan betydelse i rådet att förhandla respektfullt än det som sägs. Både chefer och fackligt aktiva ska väl uppföra sig som folk vid kontakt med motparten. Respekt för kolleger oavsett hierarkier är dessutom något som förväntas av alla anställda. Jag ser inget extraordinärt i en sådan uppmaning.

Vi fortsätter skriva om sidbyten. Läs fler artiklar på Inblick.

Johanna Kronlid
Chefredaktör Arbetet