När det inte går ihop

Mathias Rosenlund debuterar med en självbiografisk roman och ger därmed röst åt en hel samhällsklass som hamnat i kläm: alla de som inte är kvalificerade för de allt färre fasta anställningarna utan lever i en rävsax mellan tillfälliga, illa betalda påhugg och socialbidrag med benhårda krav. (Samma erfarenheter som i Bosse Löthens gripande artikel häromveckan i Aftonbladet.)

Samtidigt rymmer boken en stolthet som bara blir mer imponerande ju mer man läser. Huvudpersonen vet om hur mycket han har formats av den egna uppväxten, och sätter därför en ära i att hålla modet uppe på sina barn, och göra sånt som att bränna veckans matpengar på att låta sonen följa med skolklassen till Borgbacken (nöjesfältet i Helsingfors) eller själv gå på bio istället för att köpa nya byxor – och skämmas djupt efteråt.

Boken utspelas i en finsk förort, men har igenkänningspotential överallt där de undanskuffade bor.

I synnerhet är det skrivandet som får bära huvudpersonens stolthet och hopp. Han återkommer hela tiden till att det är hans livboj. Många gånger under läsningen kommer jag att tänka på Marguerite Duras, både för alla upprepningarnas skull och därför att prosan ändå är så pass varierad att den förkroppsligar den konkreta kampen för att få tillvaron att gå ihop.

Han måste bära ett helt hushåll eftersom hustrun är handikappad med bipolär sjukdom, och förändringarna i deras relation är ett av de många spår som driver berättelsen framåt, liksom hans ovanliga öppenhet för att ha kontakt med andra människor i samma belägenhet.

Mitt i alla mödor och all billigmat skriver han likafullt, och frilansar som kulturjournalist, och försöker avsluta magisterexamen i litteraturvetenskap.

Parallellerna med Kristian Lundbergs Yarden, som ju också bygger på dubbel klasstillhörighet, är uppenbara, men Kopparbergsvägen 20 är en helt annan bok, därför att den är mycket vardagligare. I stort sett utspelas den bara på den gatuadress som blivit bokens titel. De olika arbetena och studierna omnämns bara i förbigående. Stilen har en så stark inomhusstämning att utomhusscenerna och återbesöket i barndomens Fittja känns som en utflykt.

Bildspråket är också eget. Ibland trängs liknelserna så att de trampar varann på tårna, ibland uppstår distinkta bilder, i synnerhet kring förnimmelsen av att vara en långsamt pyrande eld (vars rök är författarskapet).

Men den allra största delen av boken ägnas åt självreflexioner, både tillbakablickar (skickligt utportionerade) och kvalificerade socioekonomiska resonemang. Samma dubbelhet där: att ha det strukturella perspektivet på fattigdomen men ändå inte kunna ta sig ur den.

Jag nästan kräver att denna bok ska hitta ett svenskt förlag, eftersom den har så mycket att berätta om vad som pågår. Den borde nå samma stora publik som omskakats av Yarden och av Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige. Här är ett hetsigt smakprov så länge:

”Fattigdomen sitter i, och den är strukturell. Som en låda man tvingas ner i, som ett osynligt nät som drar oss alla samman. Den smittar som ett virus, men vad ska man göra? Marknadens tyranni och det internaliserade arbetstvånget, hur bekämpar man det? Och kapitalismen, som blivit ett system som sväljer och smälter alla subversiva tendenser, som suger musten ur alla försök till förändring. Att säga något om pengar är att gå med på det rådande systemet. Isberget som metafor för välfärden. Då menar jag inte att välfärden ligger under ytan i samhället, utan att den håller på att smälta bort.”