Ger ursinnet en riktning

Vi lever i utbrändhetens land. I landet där alltfler går på knäna eller mals ner i Grottes kvarn. Där tidshets och de fullklottrade almanackornas blad får det att brinna en eld av smärta i mellangärdet. Vi lever i landet där vi har vant oss vid att folk går in väggen, att deras kraft och livsvilja helt enkelt tar slut. Där de som inte orkar bära sin börda tvingas att kapitulera och ställa sig i utkanten och leva ett marginaliserat liv på nåder.

Vi lever i landet där även många av de skötsammaste av de skötsamma medborgarna varje dag, varje minut, varje steg de tar rör sig i skräck för att paniken ska slå till. Att det ska svartna för ögonen. Att de inte ska få någon luft, att inget syre längre når hjärnan.

Människor mår dåligt. Kraven är höga. Tempot ännu högre. Klyftorna ökar. Men också de som utåt sett tycks välmående och rentav framgångsrika slits ner till ett liv som rör sig hårt framåt på fälgarna. Det finns inga reserver kvar. Inga marginaler.

Hanna har rasat ihop. Hon klarade inte mer. Arbetet som socialsekreterare, då hon främst tog emot bidragssökande som sparkats ut från Fas 3, har till slut nött ut henne, dränerat henne på varje uns av kraft. Hon måste göra något drastiskt annars går hon under.

Hon och hennes äldre syster Judit – som är konstnär men har försörjt sig som kursledare – bestämmer sig för att ge sig av, minst ett år. På ett sätt är det självfallet en drömresa, men det är också en nödvändighet. De behöver båda komma bort. Resan är en sorts sorgearbete över två försvunna liv – deras egna liv.

De står på flygplatsen. Avskedet blir till en scen. Han bönar och ber. Hannas man Jens kan inte hejda sig. Hon kan väl stanna, ber han. Allt ska bli annorlunda. Han som inte kan gråta, han gråter nu – nu när allt är försent så gråter han. Men Hanna reser. Hon står fast vid sitt beslut. Hon ger sig iväg. Judit och hon åker. De åker till en liten obebodd ö i Polynesien. Den saknar till och med namn. Den närmaste ön, där de kan handla det nödvändigaste – inte minst vatten – heter Kombou. En egen strand är också titeln på Aino Trosells nya roman.

Aino Trosell behandlar och vidrör däri några av vår tids avgörande frågor genom att låta systrarnas tidigare liv och motsättningarna på ön ständigt reflektera ett större sammanhang. I det skenbart lilla och privata väcker Trosell liv i de stora frågorna. Den yttre och inre dramatiken i romanen går knappt att beröra utan förstöra den laddning och spänning – vilka är betydande – som finns i romanen.

När Aino Trosell skildrar hur kärlekslöst Hannas äktenskap blivit, hur tomt och ihåligt, hur överflödig hon har känt sig lyckas hon med otäck precision ge en bild av smärtsam misär.

Ty om solidariteten försvinner blir alla varandras fiender. Den ohöljda egoismen krossar inte enbart samhällsgemenskapen. Den kommer att slita isär familjer, sätta kärleken på undantag.

Och vad händer om alla följer den nya tidens cyniska ideologi? Om alla lyssnar till och följer högerns budskap, vad skulle egentligen ske? Om alla ohämmat tar för sig och tar vad de vill ha, allt vad de kan roffa åt sig i ett egoistiskt rus, vad skulle hända?

I botten av romanen finns en stor vrede. Men Aino Trosell tyglar den, hon ger ursinnet en riktning. Hon väljer att göra bruk av den genom att i stället skildra och därmed synliggöra orättvisorna som väckt vreden till liv. En av romanens största förtjänster är att hon lyckas med det allt annat än enkla konststycket att genom två kvinnors liv på en öde ö mycket långt borta spegla vår tid, vårt samhälle och de tilltagande orättvisorna.

Kvinnan bär. Kvinnan tar om hand. Kvinnan måste vara det kitt som håller samman. Kvinnan tröstar. Kvinnan ger föda, värme, trygghet. Kvinnan är, trots alla framsteg som gjorts, fortfarande tvingad att vårda vardagen. Det är kvinnan som tar ansvaret när familjen börjar spricka. Ansvaret finns där alltid, särskilt efter att barnen har fötts så har kvinnan inget val. De förblir kvinnans ansvar. Hon måste orka. Alltid. Oavsett vad som än händer.

I en tid där tid är den stora bristvaran och karriärer slukar alltmer av livet riskerar även kärleken att försvinna. Den förvandlas till ett opraktiskt och närapå störande inslag i den vardag som styrs av jakt på status och prestige som ska markera position och rätt klasstillhörighet. Aino Trosell skildrar detta genom korta tillbakablickar, likt skärvor av smärta ur det moderna livet.

Men där finns också en vilsenhet, en osäkerhet, som smyger sig på. Aino Trosell ser på den nya nedre medelklassen och undrar vart den är på väg. Vilken är dess roll? Och inte minst då kvinnorna som tycks komma i kläm mellan statussträvan uppåt och vardagsverkligheten som inte förmår leva upp till den fasad de gömmer sig bakom. Var har de sin tillhörighet? Var får de kraft? Med vem ska de solidarisera sig?

En egen strand ställer fler frågor än vad Aino Trosell ger svar. Det är dess styrka, och dess vibrerande nerv. Det är en stark och drabbande roman.

Crister Enander