Av en kommande LO-rapport framgår att bara hälften av dem som har ett tillfälligt jobb går vidare till fast anställning.
Resten blir arbetslösa.
Det här pekar på något helt nytt i modern svensk arbetsmarknad, eller snarare en återgång till en tid vi trodde var förbi, när en anställd aldrig var säker på sin anställning annat än för en kort tid.
Kombinerat med alliansens försök att sänka lönerna för just dessa människor och därmed göra deras anknytning till arbetsmarknaden ännu svagare, är vi på väg att även i Sverige få det som i den internationella debatten kallas ”prekariat”, en kader av lågt betalda utsatta människor som aldrig är säkra på nästa dags jobb.
En billig arbetskraftsreserv som alltid står till arbetsgivarens förfogande.
Men det finns all anledning att ifrågasätta nyttan av denna allt större grupp tillfälligt anställda som arbetsgivare i dag kan bygga upp med hjälp av alliansens regeländringar. Både från mänsklig synpunkt och ur ett tillväxtperspektiv.
Inom kommunal äldreomsorg är i dag 40 procent av personalen anställd på tidsbegränsade tjänster. Detta trots att vi vet att antalet äldre med omsorgsbehov kommer att öka både nästa år och året och åren därefter.
Vilken långsiktighet finns i en sådan uppbyggnad?
Bland handelsanställda upplever vi nu fenomenet med sms-anställda, där personal kallas in via sms i mån av arbetsuppgifter.
Vem värnar då om den viktiga vidareutbildningen för att kunna bibehålla företagens konkurrenskraft?
Det märkliga, fick vi höra i går under en debatt ordnat av LO i Almedalen, är att tjänstearbetsgivarna Almega anser att de tillfälliga anställningarna till stor del är kollektivavtalens fel.
Många arbetsgivare vill gärna anställa fast men hindras av de rigida kollektivavtalen, enligt Almegas vd Jonas Milton. Även den rigida lagstiftningen runt anställningsskydd skapar problem för arbetsgivarna att anställa på fasta tjänster, anser han.
Det här är naturligtvis bara ett försök att undkomma det egna ansvaret.
Andelen tillfälligt anställda ökade nämligen kraftigt först sedan politikerna började montera ned lagen om anställningsskydd.
Och det är först efter att kollektivavtalen blivit svårare att försvara, genom EU-regler och genom att facken har pressats tillbaka, som vi skådat fler, inte färre, tillfälliga jobb.
Svagare lagstiftning och svagare kollektivavtal är alltså de faktorer som möjliggjort alltfler osäkra anställningar, inte stark lagstiftning eller starka kollektivavtal.
För facken och för de anställda är det här svåra men viktiga frågor.
Kommunal satte i och med busstrejken ned foten i kampen mot osäkra anställningar.
Vi kommer med all säkerhet att få se alltfler liknande krav leta sig in i avtalsförhandlingarna, krav som borde vara självklara i ett modernt civiliserat samhälle. 
