Uppdrag gransknings program är ett angrepp på en kampanj som utmålade en överdriven bild av barnfattigdom i Sverige. En diskussion om vad som egentligen ska inbegripas i begreppet fattigdom. Och ett malande i siffror där de ansvariga framstod som lite väl handfallna.

Men ett totalt ointresse av att ge en bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Och inget försök att ta reda på orsaker.

Med detta upplägg på gårdagens program använder tv-programmet Uppdrag granskning den retorik som är vanlig bland makthavare och politiker för att undkomma att ställas till svars: De letar upp den detalj där svagheten finns hos motståndarna och borrar in sig i denna detalj.

Så desavouerades en överdriven kampanjfilm, som redan var indragen.

Och när ett verkligt fall togs upp, mamman som inte kunde betala 200 kronor till en skolresa. konstaterade Uppdrag granskning frankt att hon kunde sluta röka så fick hon råd.

I sann nyliberal anda undviker Uppdrag granskning därmed att borra ner sig i de övergripande strukturerna, och i samma nyliberala anda lägger programmet skulden i det enskilda fallet på den enskilda människan: Sluta rök så löser det sig.

Det finns flera internationell mått att mäta fattigdom på. Det av FN mest använda mäter inkomst i förhållande till medianinkomst i ett land. Alltså det relativa fattigdomsbegrepp som gärna kritiseras av alliansanhängare för att det är just relativ och inte absolut.

Det absoluta fattigdomsbegrepp som FN använder för stora delar av världen identifierar människor som fattiga om de har en inkomst under en dollar om dagen.

En dollar, knappt sju kronor.

I och för sig, om samvetslösa arbetsgivare får fortsätter använda svart arbetskraft från fattiga östländer blir kanske detta absoluta fattigdomsbegrepp så småningom också relevant för svenska förhållanden. Men än så länge är det helt enkelt inte applicerbart på Sverige och andra utvecklade länder.

Det är alltså högst rimligt att utgå från ett relativt fattigdomsbegrepp.

Rädda Barnen har vägt in även andra aspekter när de tolkar begreppet barnfattigdom och hamnar då faktiskt under FN:s nivå.

Hade de valt att följa FN:s definition skulle bortåt 50 000 barn till ha klassats som fattiga.

I Sverige.

År 2012.

Men betyder det då något att vissa har det sämre om alla har det hyfsat okey och ingen direkt svälter, vilket är andemeningen i kritiken mot Rädda Barnen?

Uppdrag granskning ställer sig inte den frågan över huvud taget. För dem räcker det med att konstatera att svältande barn i trasiga kläder inte drar omkring på gatorna för att slå fast att barnfattigdom inte existerar.

En riktig journalistisk granskning skulle ha gått längre. En riktig journalistisk granskning skulle till exempel kunna ta fast på forskningen av den finländske ekonomiprofessorn Markus Jäntti, anlitat av OECD just när det gäller fördelningsfrågor.

Jäntti kan konstatera att den tiondel av befolkningen med lägst inkomst har höjt sin medellivslängd med sex månader under de senaste 20 åren.

Den tiondel av befolkningen med högst inkomst har under samma tid höjt sin medellivslängd med sju år.

Betyder det relativa måttet mellan dessa grupper ingenting?

Bör vi alltså nöja oss med att konstatera att alla har fått det bättre?

Enligt Uppdrag granskning betyder relativa mått tydligen ingenting. Är det någon som klagar är det dennes eget fel.

Tyvärr blir programmet därmed en lans dragen i nyliberalismens tjänst.

Här kommer ett par verser ur den dikt som blev Stig Dagermans allra sista.

Den kom till efter att en fattigvårdsordförande i Värmland i en intervju sagt: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund.”

Uppdrag granskning menar på samma sätt att fattiga inte ska få röka. Det är lättare att få acceptans för en sådan skuldbeläggning, eftersom rökning anses som ett moraliskt förkastligt nöje. Men andemeningen är densamma: att ge den fattige själv skulden.

 

”Varning för hunden”

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
(…)
Något måste beslutas.
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Stig Dagerman 1954