När operan hamnar på gatan
Den ekonomiska krisen har inte bara skärpt klassklyftorna och drastiskt ökat antalet fattiga och arbetslösa. Den har också medfört en kraftig kvalitetshöjning av gatumusiken. I lördags, när jag kom ut från bokhandeln Dussmann i centrala Berlin och gick i riktning mot Unter den Linden, hörde jag plötsligt skönsång av omisskännlig operakaraktär. Där stod på trottoaren — vid sidan av alla lördagsshoppande berlinare och turister — en kvinna i jeans och varm jacka och sjöng en sopranaria, jag tror den var hämtad från Mozarts Don Giovanni. Och som hon sjöng! Tonrent, vackert, känslofyllt, lika bra som en professionell operasångerska. Hon hade definitivt platsat på en etablerad operascen.
På det papper hon stack åt de förbipasserande som lade pengar i hennes mugg framgick att hon var utexaminerad från en tysk musikhögskola men att hon, uppenbart, inte fått något riktigt jobb utan drog sig fram som frilans. Med gatan som huvudsaklig arbetsplats.
Under min Berlinvistelse har jag också hört flera fantastiska violinister och cellister, professionellt skolade men numera reducerade till gatumusiker, beroende av förbipasserandes välvilja och givmildhet.
Är det så vi vill ha vårt offentliga musikliv organiserat? Ständiga nerdragningar av anslagen till musiken, avskedanden av musiker och sångare, fast anställda likaväl som frilansar, nerläggningar av orkestrar, ensembler och körer. Är det inte just i svåra tider som nu, som vi allra bäst behöver musik och kultur i alla former?
Kom inte och säg att det saknas pengar! Pengarna finns, men inte där de behövs. Pengarna finns i händerna på en liten superrik elit. De finns i olika skatteparadis, offshore som termen lyder, undandragna beskattning, administrerade av samvetslösa riskkapitalister och förslagna storbanker.
Visst är det trevligt att på gatorna höra ypperliga instrumentalister och sångare. Men jag hör dem ännu hellre där de borde höra hemma, i det offentliga musiklivet.
Margareta Zetterström
