Vad är allt vårt arbete värt?

När skräckförfattaren, före detta förortsungen och ståuppkomikern John Ajvide Lindqvist blir kontaktad av Kungliga Dramatiska teatern för ett samarbete blir resultatet en pjäs om det avdankade dansbandet Tropicos från Blackeberg. Vägen till scenen Målarsalen är kantad av reklamaffischer för dansbandet, från spelningar på Folkets hus i Sveg, Mariehamn och Hudiksvall.

Som gammal förortsunge kan jag inte komma ifrån att det ligger en klassrevansch i att en kille uppväxt i Blackeberg, och som i det mesta han skapar så tydligt ständigt identifierar sig med förorten i västra Stockholm, tar plats på nationalscenen. En liten fuck you-fingrad revolution i det tungfotade marmorpalatset på Östermalm.

Visserligen styrs huset sedan några år av radikala teaterchefen Marie-Louise Ekman, som bland annat låter maken Gösta leka bäst han vill på stora scenen. Och visserligen stinker den branta trappan upp till tredje raden och Målarsalen gamla räksal; det enda guld som glimmar här är målade ledstänger av trä. Och visserligen är Målarsalen en av de minsta och mest svårtillgängliga salongerna här. Men det är fullsatt. Ungefär lika delar skräckentusiaster tjugo/trettio plus och dansbandspublik modell mogen ungdom. Och programmet är en cd, med Tropicos dansbandslåtar och genretrogna hjärtsmärtade texter av författaren.

Inte heller blir åskådarna eller skådespelarna av med den dödssymboliserande grävlingen i människoformat, som hela tiden trampar runt scenen, upp på scenen, upp i publiken, kör leksaksbuss och spelar keyboard iförd en för liten cowboyhatt.

Jag kan se författaren sitta och skratta medan han skrev.

Men jag är också övertygad om att han, som alltid, har en allvarlig tanke. Dels får han fler än de kulturbärande gråhåriga damerna till teatern, vilket säkert också var teaterns förhoppning. Dels gör han en liten hörna i teaterhuset folklig utan att vara tramsig. Jag tror att Ajvide Lindqvist är ärlig när han säger att han tycker om dansbandsmusik, han tar den på allvar. Visar att den är något mer än tre års rampljus i Sveriges Television.

Som när sångaren Roland (Reuben Sallmander; se bild) i en diskussion med bandets raljerande låtskrivare och keyboardist Allan (Magnus Ehrner) utbrister:

– Du har aldrig haft större respekt för ditt yrke!

Roland fortsätter att prata om att människor behöver drömma sig bort och att bandet under trettio år och 3000 spelningar kommit med sin buss till städer runt om i Sverige och hjälpt människor att göra just det – drömma sig bort för en kväll. Och att bandmedlemmarna åstadkommit detta tillsammans är det som betyder något. En ung journalist (Omid Khansari, som också spelar grävlingen) som ska göra en webbintervju med bandet berättar att hans föräldrar blev tillsammans en kväll på ett dansgolv, tack vare att Tropicos spelade. Att han inte funnits till utan dem.

Hela tiden vibrerar en osäkerhet över den himmelsblåklädda scenen med svarta väggar och dörrar. Är det verkligen en TV-inspelning de ska in på? Varför är alla (utom solbrände Roland) så likbleka? Varför fastnar alla så mycket i det som har varit och i döden? Gitarristen Tommy (Jan Waldekranz) har nyligen mist sin mamma, bandets största fan. Därefter har han bränt upp Tropicos samtliga skivor och bilder, något de andra i bandet verkar få fysiskt ont av att höra.

Efteråt funderar jag på vad vårt arbete är värt när vi väl är färdiga med det. Vilket värde ger det oss som arbetar? Hur länge lever en kväll där en Folkets hus-publik drömt sig bort? Även om den där unge journalisten var död och vrålade som en besatt vålnad när han lämnade scenen såg han ut att i alla fall ha levt i närmare trettio år. Måste väl ses som ett rätt ok arbetsresultat?

Victor Estby