I lärarrummet avgör Maj-Britt och Håkan Skärholmsbarnens framtid. De bestämmer att de tre k:na är vad förortsungarna har att välja på: Knegare, knarkare eller kriminell. I bästa fall bli som föräldrarna, jobba på Ica, Ikea och McDonald’s. Goda, flexibla knegare. Tack vare Maj-Britt och Håkan. Men Carlos vill bli åklagare och ge polisen order istället. Blir tingsnotarie i Södertörns tingsrätt, mer får vi inte veta. Men han flyttar till Södermalm, läser på universitetet, lyssnar på P1, läser DN, går på teater. Blir som ”dom”.

Pjäsen 127 framförs av nyutexaminerade eleven från Stockholms dramatiska högskola Pablo Leiva Wenger och är skriven av brodern Alejandro, båda uppväxta i postnummerområde 127, Skärholmen med omnejd. Det är lätt att associera till novellen ”Elixir”, ur Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära från 2001, där ett gäng skolkillar i Fittja inmundigar en sorts coladryck med små köttbitar i och svennefieras – får blåare ögon och blondare hår. Men det är heller inte svårt att tänka på centralmotivet i den svenska arbetarlitteraturen – den unga mannen eller kvinnan som försöker kämpa sig vidare från sin klass och sitt ursprung.

Det ekar såväl Ivar Lo-Johansson som Eija Hetekivi Olsson i 127. Hur mycket man måste slåss för sin dröm, sin tanke om vem man är. Hur man tar makten över sitt eget liv. Ett av Leiva Wengers vapen är leken med fördomarna om förorten och förortsborna: I novellen ”Elixir” innebär försvennandet att även kunna koncentrera sig bättre på lektionerna och att inte våga planka i tunnelbanan. I 127 är förortsbon illitterat och kriminell, men även kunskapstörstande klassresenären Carlos och hans vän Timmy, åtminstone för några år mästerboxaren med ett mål.

Pjäsen gör ett fyra dagar kort gästspel på Stadsteaterns scen i Skärholmen. Första kvällen är som en premiär, med ordföranden för Statens Kulturråd Kerstin Brunnberg och söderortsrapparna Ison & Fille (Fille heter egentligen Felipe Leiva Wenger, Ison & Fille har också gjort en del av föreställningens musik) i publiken och två hinkar med blommor till Pablo Leiva Wenger.

När jag ser föreställningen på deras hemmaplan, även min gamla hembygd, tänker jag att det här nog är ganska nervöst för Leiva Wenger-bröderna. Ibland snubblar Pablo på replikerna och söker publiken i sina imitationer av poliser på besök i förorten och buskisscener med poliser på toaletten.  Men premiärpubliken skrattar och avslutar med stående ovationer. Jag tänker att det inte bara handlar om att flytta härifrån, om det nu är vad man drömmer om, utan också om att komma tillbaka. För det är trots allt här det viktigaste erkännandet finns och här man bäst kan känna att man vann över Maj-Britt och Håkan.

Victor Estby