Gruvstrejken blev fackföreningarnas fall
Margaret Thatcher lyckades med vad hon föresatte sig: att krossa det starka gruvarbetarfacket NUM. I gruvdistrikten är hon inte förlåten. Foto: AP
1984 var inte första gången som striden stod mellan det brittiska gruvfacket NUM och det konservativa Torypartiet.
1972 tvingades en konservativ regering avgå efter en framgångsrik gruvstrejk i Birmingham. Efter det gjorde partiet avancerade planer för hur gruvfacket skulle krossas. Att lägga ned och privatisera den olönsamma kolbrytningen ingick också i partiets tro på marknadskrafternas fromma för Storbritannien.
Ungefär 200 000 arbetare jobbade i gruvorna. Det statliga rådet som styrde över gruvbrytningen hade länge velat effektivisera den, vilket facket motsatte sig. När regeringen i mars 1984 förklarade att 20 gruvor skulle stängas bröt den landsomfattande strejken ut.
Det har diskuterats hur genomtänkt strejken egentligen var. Förespråkarna hävdar att NUM inte hade något val och att en absolut majoritet av medlemmarna var för. Andra tycker att striden var meningslös från början. Margaret Thatchers mål var uppenbart. 2013 avslöjade brittiska medier att det fanns långtgående planer på att sätta in militär mot de strejkande.
Faktum är att NUM:s ordförande Arthur Scargill nog aldrig kunde föreställa sig att regeringen verkligen skulle se till att kolindustrin dog. Och han hade rätt när han sa att regeringens planer var att stänga betydligt fler än de aviserade 20 gruvorna.
Strejken knäckte och splittrade fackföreningsrörelsen. Alla brittiska fackföreningar stöttade inte gruvfacket. Oenighet uppstod också mellan fack och det socialdemokratiska partiet samt inom partiet. Såren blev också djupa i de gamla gruvbyarna. Många hade sett sig tvungna att återgå i arbete medan strejken fortfarande pågick. Det fanns ingen strejkersättning och familjer svalt.
I mitten av 1980-talet hade de brittiska arbetarfacken 12 miljoner medlemmar. I dag är antalet nere i 6 miljoner.
Läs också:
