Gruvarbetarnas förlust gör ont än i dag
Det är 30 år sedan den stora (sista) gruvstrejken bröt ut i Storbritannien. Årsdagen uppmärksammas i Brighton. Gary Cox och Terry Harrison, som var med, är på plats och pratar om att inget finns att ångra. Och säger att framtiden för brittisk kolbrytning är ljus.
Ändå gråter de.
– Thatcher trodde att hon vunnit. Men vi är fortfarande här. Vi är fortfarande starka och vi har en ljus framtid. De lyckades inte knäcka alla.
Sedan ursäktar sig Gary Cox. Rösten bryts och han torkar tårarna.
I veckan är det 30 år sedan den brittiska gruvstrejken då alla gruvarbetare i hela landet togs ut i strejk. Brighton ligger i Sussex, nära ett av de största gruvdistrikten, Kent.
Ett år och en vecka höll gruvarbetarna ut där, och gruvdistriktet Kent var det enda som röstade mot att strejken skulle avbrytas. Gruvarbetarna återgick i arbete, totalt besegrade. Många av gruvorna gick med förlust före strejken och regeringspartiet Tory hade bestämt sig. Två flugor i en smäll, de olönsamma, statliga gruvorna skulle läggas ned – fackets (och därmed också Labours) makt skulle krossas.
I Brighton firas inte årsdagen. Den uppmärksammas.
I den hyrda samlingslokalen är väggarna täckta av gamla affischer från gruvstrejken. På ett bord ligger pins med kamptexter att sätta på rockkragen, speciella minnestallrikar är till salu. Huset är slitet och de höga fönstren pryds av långa mörkröda gardiner. I köket jobbar grånade damer och serverar mat till deltagarna. Stämningen påminner om en svensk bygdegård någon gång för 30 år sedan, en organisation inom Labour arrangerar tillställningen.
Tre aktiva från 80-talet är i Brighton den här första riktigt varma vårdagen. Gary Cox, en gruvarbetare som var strax under 30 år under strejken. Liz French, gift med en av de gruvarbetare som slängdes i fängelse, och Terry Harrison, en av de fackliga ledarna i Kent.
Harrison tycker inte att 30-årsdagen är mycket att uppmärksamma.
– Det har varit många årsdagar. Det är inget speciellt med den här dagen. Jag tänker alltid tillbaka i mars varje år. Det gör ont nu och det kommer alltid att göra ont.
Sen gör Terry Harrison som Gary Cox. Torkar tårarna och snyter sig.
Konservativa premiärministern Margaret Thatcher bestämde sig flera år innan den stora strejken. Total seger över Labour handlade om att krossa i synnerhet det mäktiga gruvfacket NUM – National union of mineworkers.
Gruvorna skulle stängas. När strejken sedan blev ett faktum skulle de strejkande förödmjukas.
Det målet uppnåddes. Nästan alla 200 000 gruvarbetare förlorade sina jobb. Kolbrytningen i Storbritannien var historia. NUM fick aldrig något avtal. Förödmjukelsen var total.
Gary Cox beskriver sig själv som ett undantag.
– Jag är en av de lyckligt lottade. Jag lyckades gå vidare med livet. De flesta knäcktes.
– Thatcher knäckte inte bara facket och stängde gruvorna. Hela samhällen dog. Pubarna, klubbarna, infrastrukturen, läkarmottagningen – allt var uppbyggt kring gruvan. Allt dog. Generationers kultur dog.
I samlingssalen sipprar solen in över publiken. Det är dags för dagens huvudtalare, fackförbundet RMT:s ordförande, Bob Crow. Vad ingen av oss vet är att det här är Bob Crows sista tal. Några dagar senare, den 11 mars, avlider han i en hjärtinfarkt.
Arbetet pratar med Crow efter talet. Han tycker att tidens gång inte alls har visat att gruvfacket tog ett felaktigt beslut. Tvärtom.
– De hade rätt. I dag importerar Storbritannien kol. Vi har fortfarande massor av obruten kol och det enda vettiga vore att starta brytningen igen.
– Gruvarbetarna slogs inte bara för sina jobb och sina inkomster. De stred för en vettig energipolitik. Sedan dess har energipriserna bara ökat.
Liz French tar en handrullad cigarett efter Crows tal. Alldeles nyss sjöng dagens artist, Robb Johnson, en sång tillägnad hennes man, Terry French. Liz drabbades hårt av tragedin. Maken dömdes till fem års fängelse efter ett slagsmål med strejkbrytare och återhämtade sig aldrig. Trots att han pluggade till jurist efter fängelsetiden fick han aldrig något jobb.
– Han var svartlistad. Vi levde ändå ihop tills han började använda droger. Då lämnade jag honom. Sedan mördades han i ett gängbråk.
Ändå ångrar hon ingenting. Strejken gick inte att undvika. Och som kvinna lyftes hon av kampen. De strejkande männen var beroende av kvinnorna.
– Gruvarbetarna var manschauvinister. Jag var gift med en – så jag vet. De ansåg att kvinnans plats var i köket. Men de var tvungna att involvera oss.
Kvinnorörelsen fixade framför allt mat i magen till gruvarbetare och barn.
– Vi såg till att folk inte svalt. 2 000 personer skulle ha mat. Min tid gick åt till att dra in pengar från hela landets fackföreningsrörelse. Kampen fick mig att känna mig jämlik – både med de rika och med männen, berättar Liz.
30 år senare. NUM har utstått mycket kritik genom decennierna. Varför gå ut i en meningslös strejk? Redan i slutet av 1970-talet hade de konservativa identifierat kolgruvorna som mål för striden med socialdemokraterna och facket.
Gary Cox är trött på frågan varför de valde att gå ut i strejk.
– Det var Maggie Thatcher som valde konfrontation. Jag brydde mig inte om fackliga frågor. Jag var som de flesta unga män i gruvan, ville jobba måndag till fredag, gå till puben på fredag kväll och kanske åka på en fisketur på helgen.
– Men jag var på fackmötet där vi fick frågan. Alla händer sträcktes upp. 100 procent röstade för strejken.
Vad tycker du om Margaret Thatcher i dag?
– Jag hatar Maggie Thatcher. Hon stack kniven i ryggen på oss. Det enda tråkiga med att hon är död är att hon inte ser att vi lever vidare.
Läs också:
