Krimi: översatt 2011

Nu har jag också valt mina alternativ till de titlar som Svenska Deckarakademin nominerade för utnämningen av årets bästa till svenska översatta kriminalroman. Också jag valde fem krimititlar, lika många som Deckarakademin. I princip; men i praktiken har det blivit fler: åtta eller t o m nio stycken…

Nick Stone: Mr Clarinet
Övers: David Nessle
Norstedts

En vanlig hårdkokt deckare á la USA, kunde man tro.

Max Mingus slutade som polis för att bli privatdetektiv med inriktning på att eftersöka försvunna personer, främst barn. När romanen börjar har Mingus släppts fri efter att ha suttit sju år i Atticafängelset för dråp. Han anlitas – nu som privatsnok utan licens – för att leta reda på en femårig pojke som rövats bort på Haiti.

Det är skillnaden: miljön.

Krimiförfattaren Nick Stone är engelsman – alltså inte amerikan – med släktrötter på Haiti. Sen tidig barndom har Stone besökt Haiti många gånger och även varit bosatt där.

”Mr Clarinet” utspelar sig före jordbävningen 2010 och presenterar ett land som måste varit helvetet på jorden. All denna fattigdom! Allt detta våld! Vidskepelse och voodookultur, som ofta hänger ihop med våldet och utnyttjar fattigdomen.

Resultat: en annorlunda hårdkokt krimi, lika intressant som hemsk. Man undrar om det är detta omänskliga liv som Haitis invånare ska återvända till när landet ”byggts upp” igen?

Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl
Övers: Ulla Trenter
Forum

En mycket italiensk krimi, tror jag, med en huvudperson, advokat Guido Guerrieri, som är en mycket italiensk man, tror jag också.

Hur ska han beskrivas? Nej, ingen vekling. Guerrieri har humör. Kan bli arg, knyta näven och slå den som förtjänar det på truten. Han besöker ofta sin favoritbokhandel och köper redan i andra kapitlet en diktsamling av greken Konstantinos Kavafis till sin älskade särbo Margherita.

Advokaten Guerrieri har sitt kontor i staden Bari, längst ner på Italiens stövelklack. En ung kvinna misshandlas av sin pojkvän, sonen till stadens mäktigaste man. Flera advokater har avböjt att representera kvinnan men Guerrieri tar – med sitt dumdristiga rättspatos – sig an uppdraget.

Ett viktigt ämne, förstås. Berättelsen får större autenticitet också av att krimiförfattaren Carofiglio varit anti-maffiaåklagare. Fast mest intressant och spännande är På sannolika skäl som mansroman, för både män och kvinnor.

Claude Izner: Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
Kabusa

Claude Izner – pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre, bouqinister vid Seines kajer i Paris – fortsätter att skriva historisk krimi. Miljö: Paris vid slutet av 1800-talet.

I den nya romanen har tiden hunnit fram till november 1891. En ung kvinna hittas död: mördad, strypt. Hon är helt klädd i rött – men saknar skor. Så lämnas en röd damsko in till bokhandeln Elzévir…

Där finns bokhandlaren Victor Legris, som gärna fyller butiksfönstret med de senaste kriminalromanerna. Han är också en ivrig amatördetektiv och har den här gången extra hjälp av bokhandelsbiträdet Joseph.

Allra viktigast: de gator, platser och hus som de bägge detektiverna kommer till när de försöker lösa mysteriet med den röda skon (och mordgåtan). Och det ska jag säga, på den tiden hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar!

Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det kunde gå till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge som hade öppnats några år tidigare.

Jussi Adler-Olsen: Kvinnan i rummet, Fasanjägarna och Flaskpost från P
Övers: Leif Jacobsen
Bra Böcker

Det har under året kommit hela tre polisromaner av dansken Jussi Adler-Olsen. Den tredje är bäst – fast den ska man inte läsa först. Eller t o m: den f å r man inte läsa först.

Efter att Flaskpost från P utsetts till 2010 års bästa skandinaviska kriminalroman skyndade det svenska förlaget att översätta och ge ut boken också här. Men det satte författaren stopp för.

Han såg till att de övriga – tidigare – titlarna också gavs ut. Dessutom krävde han att den i förväg utgivna tredje boken drogs in och gavs ut – igen – i rätt ordning, alltså efter den första och andra titeln i serien.

Liksom många andra författare inom krimi skriver Adler-Olsen nämligen serieromaner. Hans polisromaner hänger ihop, varje ny titel tar vid där den förra slutade. De ska läsas i ordningsföljd.

Den första titeln/delen handlar om en kvinnlig politiker, en ödesdiger bilolycka och människor med handikapp, den andra om rikebarn och deras fasoner, den tredje om frireligiösa samfund eller snarare sekter. Krimihistorierna avslutas i varje bok men här finns dessutom en annan, sammanhängande berättelse om tre personer på avdelning Q (för ”cold cases” = olösta fall) inom Köpenhamnspolisen: den något märklige kriminalinspektören Carl Mørck, hans ännu märkligare sekreterare Rose (eller om hon heter Yrsa?) och märkligast av dem alla, invandraren Hafez al-Assad.

Observera namnet: samma namn som Syriens diktator. Kan det vara hans rätta namn? Vem är Hafez al-Assad, egentligen? Lite mer, mer och mer om honom får läsaren veta för varje bok. Med tiden, i någon av Adler-Olsens kommande polisromaner, kan nog Hafez al-Assad stiga fram och bli huvudperson…

Ferdinand von Schirach: Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
Bonniers

Brott är den bättre av dessa bägge böcker. Men om Skuld hade publicerats först, så är det möjligt att jag tyckt tvärtom.

Brottmålsadvokaten Ferdinand von Schirach borde ha fått Deckarakademins pris för årets bästa till svenska översatta kriminalroman. Men Brott var inte ens nominerad.

Ingen roman? Tja, jag tycker man skulle kunna hävda att de korta noteringarna blir som kapitel i en sammanhängande berättelse om Tyskland, brottslighet och brottslingar.

Inte fiktion? Kanske, kanske inte.

Ferdinand von Schirach hävdar ju att hans noteringar gäller autentiska fall han stött på som advokat. Men som jag tidigare skrivit (här är en länk till den texten) så undrar jag om en advokat skulle kunna och vilja utlämna sin klienter på det här sättet?

Det kan ju påpekas att efter böckerna Brott och Skuld så har von Schirach börjat skriva… skönlitteratur.

Oavsett, när en krimi är så bra, både stilistiskt och innehållsligt, borde man kunna göra ett undantag från alla regler! Så härmed utses Brott av Ferdinand von Schirach till årets bästa krimi, i konkurrens med svenska såväl som andra till svenska översatta krimititlar.

Bengt Eriksson