Arbetsmarknadsminister Johan Britz tycker också Tidöavtalet är skadligt för Sverige

Turerna kring lönegolvet för arbetskraftsinvandrare fortsätter. De höjda nivåerna, där alla invandrade förväntas tjäna minst 29  680 kronor, har mött kritik. 

Både näringslivet och anställda vars kollegor riskerar att kastas ut ur landet har protesterat högljutt. Inte minst då många branscher har lägre medianlöner än så. 

Nu har arbetsmarknadsministern vaknat

Nu har även i den relativt nytillträdde (och okände) arbetsmarknadsministern Johan Britz (L) vaknat. Det redan nu höga lönekravet ska höjas ytterligare, något han anser vara dåligt för Sverige. Höjda lönekostnader är inget för en liberal, låter han meddela i en intervju i Dagens Nyheter.

Han anser, liksom stora delar av näringslivet, att Sverige behöver billigare arbetskraft och har inget emot att ta in den utifrån. Tvärtom är det exakt det han hoppas på att få göra. 

Tidölinjen är Sverigedemokraternas och när den nu trätt i kraft förväntas nu arbetsmarknadsministern och hans regering administrera dess effekter.  

Drygt 150 undantagsyrken

En av dem är att se över de just nu dryga 150 undantagsyrken som identifierats. Bärplockare, kallskänkor, lokalvårdare, vårdare, hembiträde, för att nämna några. Det är ingen liten uppgift. 

Det är heller ingen bra ordning, något sittande statsråd själv nu bekräftar. Han trotsar nu gällande Tidö-linje öppet i media. Han vill gå emot linjen, säger han.

Men regeringen och SD skulle kunnat undvika denna shitshow. De hade kunnat lämna över prövningen till arbetsmarknadens parter.  

Klåfingriga politiker

Dessa parter – fack och arbetsgivare – är i och för sig sällan överens om något. Inte om lönenivåer, inte om arbetsvillkoren, inte om anställningstryggheten och inte om sociala avgifter. 

Men den svenska tvåpartsmodellen tvingar dem att både förhålla sig till varandra och till samhällsekonomin för att hitta en väg framåt. 

Kompromisserna bygger på att parterna i sin tur får behålla makten att förhandla utan politisk klåfingrighet. 

Men med arbetskraftsinvandringen kunde Tidögänget inte hålla fingrarna borta från kakburken. 

Stoppa invandring till varje pris

I stället för att låta respektive bransch hitta lämpliga nivåer för både lön och behov av arbetskraft la man fram SD:s universallösning ”höj lönenivån till den grad att ingen kommer hit”. 

Det är ju målet för dem. De vill inte ha invandring alls. 

Svensk högers bästa kompisar i näringslivet har dock inte varit superimponerade. Många branscher går runt på att utländsk arbetskraft jobbar för betydligt lägre löner än de 80 procent av riksmedianen som nu krävs. 

Med Sverigedemokraterna i regeringen blir anställdas hudfärg viktigare än kompetens och prislapp. Knepigt.

Sabbar flexibiliteten

Arbetsmarknadens parter behöver däremot inte förhålla sig till det parlamentariska läget. Eller drömmar om en etnonationalistisk stat, för den delen. 

Nej, parternas huvudsakliga uppgift och mål är komma överens om en väg framåt för respektive bransch. De förstår vikten av flexibilitet – och de förstår också hur förödande det är när politiker lägger sig i för mycket. 

Med partsmodellen får varje bransch möjlighet att både anpassa och prioritera de villkor som är relevanta för dem. 

Det är liksom poängen med att överlåta stora delar av spelreglerna: att få till överenskommelser skräddarsydda för respektive område.

Visar på inkompetens

Men också att se till att snåla arbetsgivare ser till att betala rimliga löner i stället för att använda anställda från tredje land för att dumpa svenska arbetsvillkor och löner. 

Vi skulle kunna lyfta det märkliga i att regeringen nu gång efter annan går emot sig själv, är uppenbart usla på sitt enda jobb: att enhetligt utforma och kommunicera politik.  

Valåret må närma sig med stormsteg men det är inte smart att som parti försöka profilera sig om man samtidigt framstår som obstinat och inkompetent. 

När det kommer till arbetsmarknadspolitik är det viktigaste dock att svensk höger nu vaknar och tar den på allvar. Att låta klåparna i Sverigedemokraterna vill röra till det visar på att de inte är redo att axla det ansvaret.