Dagens scheman inom äldreomsorgen har skapat ett helt yrkesområde i förtvivlan och hopplöshet. Något har ändrats, spelplanen har förskjutits och en drevjakt på minuter och timmar har lett till en kraftig försämring av arbetsvillkoren för undersköterskor och vårdbiträden. 

Vid varje besök på enheter eller avdelningar möts jag av människor som är nära gränsen, som inte längre orkar med ett jobb vi älskar. Ett jobb vi utför med en professionalitet och med ett hjärta fyllt av omsorg.

Fångas i en fälla

Många går ner i arbetstid och jobbar deltid för att orka och få vardagen att fungera. Dagens scheman leder till att kvinnor återigen fångas i den fälla vi lämnade bara för något år sen – ett liv med deltidsjobb. Deltid ska vara en möjlighet, inte ett måste eller krav för att vardagen i ett modernt samhälle med eller utan barn ska fungera.

Äldreomsorgen har återigen blivit en kvinnofälla och ger en ekonomi som kräver en partners inkomst för att få familjelivet gå runt. Inte bara under arbetsåren utan även när pensionen tar vid. Var det verkligen hit vi ville tillbaka? Vi hade ju nyss nått delmålet med heltid som norm. 

Dagens scheman inom äldreomsorgen innebär att tiden till återhämtning inte finns. Man är ledig en dag åt gången och ofta jobbar man kvällen innan eller morgonen efter. Den lagstadgade veckovilan följs på minuten, utan hänsyn till livskvalitet eller ett liv utanför jobbet. 

“Monsterveckor” har blivit ett nytt ord inom äldreomsorgen, ordet innebär en vecka där vi knappt är lediga – allt för att få till två dagar ledigt en annan vecka. Detta är en ohållbar situation. 

Vi måste kräva förändring

Det här blir slutstationen. En äldreomsorg utan arbetsglädje, där kompetenta yrkeskunniga undersköterskor och vårdbiträden flyr yrket. Något behöver ändras. Krav måste ställas. Vi behöver förändra grundstenarna för den äldreomsorg vi i landet Sverige bedriver. 

Det är inte bara högre löner som skulle kunna locka duktiga människor till yrket, det är även arbetsvillkor. Det är fungerande scheman, fungerande för hela människan och äldreomsorgen som krävs. 

Ingen enskild sitter på svaren hur vår resa kan ändras. Men en sak kan jag svara för: Det här fungerar inte. 

Lösningen finns hos personalen

Arbetsgivarna drar ner på personal för att spara pengar. Jag möter medlemmar som uttrycker: ”Jag vill inte vara själv på avdelningen. Jag får hjärtklappning och inre stress, det känns otryggt då ingen finns att kalla på om något händer”.

Fundera på de orden. Känn vad orden innebär. Den otryggheten lockar ingen att ta hand om våra gamla. Det finns lösningar, men lösningen sitter inte i konsulters horribla arvoden – lösningen finns hos den erfarna personalens mångåriga kunskap om både yrket och de behov som finns.