Hjälp! Villkoren blir bara sämre och sämre och jag blir bara argare och argare

Vi lever med neddragningar och tjat om att hålla budget. Påpekar jag brister säger min chef att jag ska se det ”som en utmaning”. Arbetsvillkoren har börjat göra mig både förbannad och uppgiven, skriver stödassistenten Rebecca Lagerstedt.

Debatt

En sjuksköterska i arbetskläder sitter i en korridor med ansiktet i händerna. En infälld cirkulär bild visar en Rebecca Lagerstedt som bär glasögon. — Rebecca Lagerstedt. Bild: Shutterstock, Privat

Jag söker hjälp. Jag märker, att jag i kontakt med min arbetsgivare har blivit allt mer cynisk och luttrad kring deras ”löften” om att saker och ting ska bli bättre för oss som jobbar.

Jag är normalt sett inte en cynisk person, och det gör mig ledsen och frustrerad över att känna så här.

I dag handlar det allt mer sällan om vad som är bäst för mig och det jobb jag utför, eller att ge mig och mina kollegor resurser att utföra ett bra jobb, för att kunna jobba med brukarnas självständighet och öka deras inneboende förmågor.

Håll budget, var kostnadseffektiv!

Det jag i stället får är neddragningar av personal, evigt tjat om att hålla budget och vara kostnadseffektiv. Det pratas om vård på ”good enough”-premisser.

Det handlar inte längre om att vi ska ge en bra vård, utan mer om hur mycket vi kan ta bort och ändå hålla den ”tillräckligt bra”. Guldkanterna försvinner och vi får ge en vård på det som finns.

Arbetsgivaren pratar hela tiden om pengar. Allt handlar i slutändan om att vi ska få svarta siffror. Men det kanske finns en anledning att vi går minus – budgeten kanske är för liten?

För arbetsgivaren är jag bara någon som fyller en rad i schemat, jag är inte Rebecca som gör ett värdefullt arbete med brukarna. Känslan är att jag är helt utbytbar.

Vi som personal ska vara ständigt tillgängliga, även när vi inte jobbar, och vi får jobba övertid (men samtidigt inte för mycket övertid). Att få tjänstledigt för att man kanske inte orkar jobba heltid ses inte längre som en fullgod anledning att gå ner i tid. Arbetsgivaren säger nej.

Många känner att de verkligen behöver kortare arbetstid om de ska hålla, särskilt nu efter de nya arbetstidsreglerna. Men det får man inte.

Arbetsvillkoren börjar, helt ärligt, tära på min psykiska hälsa. För arbetsgivaren är jag bara någon som fyller en rad i schemat, jag är inte Rebecca som gör ett värdefullt arbete med brukarna. Känslan är att jag är helt utbytbar. Samtidigt oroar jag mig för framtiden för mina brukare och deras möjligheter till att utvecklas.

Förbannad på klyschorna

När jag påpekar brister säger min arbetsgivare att ”det är en utmaning” eller ”vi får ha en dialog om det”. Dessa klyschor gör mig rätt och slätt förbannad. Jag kan inte utföra en bra vård varken på luftslott eller klyschor.

Hur ska jag hantera min cynism och uppgivenhet utan att bli bitter?