Sandra jobbar heltid men har inga pengar över – dricker te så barnen kan äta
Sandra Gunnarsson har en ekonomi som spricker om hon blir sjuk. Hon jobbar heltid och har en helt vanlig undersköterskelön. Men den räcker inte.
”När jag var på banken och de sa nej sa bankmannen efteråt ’du kanske ska överväga att se om du kan hitta en karl’”, berättar Sandra.
Att bli sjuk och tvingas vara hemma från jobbet eller att behöva vårda sjuka barn är en oro som ständigt ligger över undersköterskan Sandra Gunnarsson. Men det är inte sjukdomen i sig hon oroar sig för. Det är löneavdraget och inte minst karensavdraget.
– ’Du ringer väl om det inte går bra?!’ Det har jag sagt till min sjuka tioåring och sen åkt till jobbet. Då känner man sig inte som en bra mamma, jag vet ju själv hur det var när jag var sjuk som barn: man ville bara vara hos mamma, säger Sandra till Kommunalarbetaren.
– Nyligen bröt min son benet och då var vi dessutom tvungna att ta bilen – vilket också kostar pengar – till lasarettet i Mora. När jag själv blir sjuk tänker jag: Ska jag? Kan jag?
Sandra skriver matlistor utifrån veckans extrapriser. Hon avviker aldrig från handlingslistan.
Förlorar nästan 2 900 för en sjukvecka
Sandras heltidslön ligger på 28 430 kronor före skatt, plus ob. När hon och barnen varit friska. Hennes schema rullar över sex veckor och skulle hon vara sjuk en av de veckor hon har många pass förlorar hon nästan 2 900 kronor. Tre dagars sjukfrånvaro på enbart vardagar ger ett avdrag runt 1 900 kronor på lönespecifikationen. Det blir kännbart.
Hemma vid köksbordet i Malung försöker Sandra få lönen att räcka. Elen, vattnet och avloppet. Hyran. Så fort en räkning kommer förs den in i skrivblocket. Känslan är att det fylls med utgifter snabbare än plusposterna kommer in.
– I blocket ser jag direkt hur mycket jag kommer att ha kvar, vad som finns kvar i frysen och så skriver jag matlistor utifrån veckans extrapriser. Jag avviker aldrig från handlingslistan.
Sandras familj består av en 13-årig son på heltid och en tioårig dotter varannan vecka. Till familjen hör också hunden Nisse. En annan viktig person är barnens mormor och Sandras mamma, trots att hon bor 45 mil bort.
– Mamma skjuter till pengar ibland. Hon köper kläder till barnen, betalar bensinen när vi åker ner dit och står för maten där. Det känns sådär när man nästan är 40 år. Jag är förstås tacksam, men det är svårt att bara vara glad för jag gillar det inte. Jag vill kunna betala för oss.
Hoppar över att äta själv
Det händer under knapra månader att barnen frågar henne om inte hon ska äta av middagsmaten, och hon svarar saker som ”jag åt på jobbet, så jag är inte så hungrig, men jag kan ta en kopp te”:
– Jag kan ju inte säga att jag bara har råd med den viktiga maten till dem. Det svåraste är när barnen verkligen behöver nya kläder och jag måste säga att vi får räkna först. Det är inte så enkelt som att kunna säga ”absolut” även om jag önskar det.
”Undersköterskor värdesätts inte”
I tio år har hon arbetat som undersköterska, innan det arbetade hon som vårdbiträde. I dag har hon en utbildning och erfarenhet som arbetsgivarna skriker efter. Men som hon säger: hennes arbete värdesätts inte.
– Lönen är så låg med tanke på vad vi gör och hur viktiga vi är. Vi jobbar hela tiden. Kvällar, helger, storhelger. Vi ger upp så mycket av det vanliga livet. Folk säger att de ”jobbar för att leva”… Jag jobbar. Det är det jag gör. För att det ska gå ihop.
Om Sandra Gunnarsson är sjuk en av de veckor hon har många pass förlorar hon över 3 300 kronor med ob-förlusten inräknad.
”Jag äger ingenting”
Hon jämför med sin lillebror som jobbar inom datavärlden och har en helt annan lön än hon har. Hon jämför med andra LO-yrken som arbetar med döda ting som bilar eller träplankor i stället för med människor. Hon jämför, och konstaterar återigen att det visar samhällets syn på vilka arbeten som är värda vad.
– Snart fyller jag 40, och jag äger ingenting! Jag äger inte mitt boende, äger inte min bil. Jag hyr det här huset och om min hyresvärd vill sälja det vad gör jag då?
Bankens tips: skaffa en karl
Kostnaden för ett lån på ett hus i samhället hade Sandra klarat. Det hade blivit billigare än det hon betalar för att hyra ett hus i dag, förklarar hon. Men banken säger nej. Två faktorer ligger henne i fatet: en låg lön och att hon har barn.
– Det är förjäkligt. När jag var på banken och de sa nej sa bankmannen efteråt ”du kanske ska överväga att se om du kan hitta en karl”. Okej? Jag är alltså tvingad till en beroendeställning om jag vill ha ett eget boende och stå på egna ben?!
Artikeln är tidigare publicerad i Kommunalarbetaren som tillsammans med Arbetet och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.