José Sanchez med glasögon och en kamouflageskjorta står framför en stor utsmyckad träport. I förgrunden går en man förbi, något suddigt, medan en kvinna passerar till höger.

Varje gång José Sanchez protesterade fick han höra att han borde vara tacksam.

Den här historien börjar i Perus huvudstad Lima. Där drev José Sanchez, 46 år, en liten butik där han sålde läsk, likör och andra drycker. Den var inte stor, ett hål i väggen bara, men han klarade sig, skriver Fastighetsfolket.

– Jag hade aldrig en tanke på att lämna mitt land. Jag hade ett bra liv och gick aldrig hungrig, säger José Sanchez.

Men så fanns en väninna till hans mamma, vi kan kalla henne Laura. Hennes syster i Sverige drev ett framgångsrikt städföretag och behövde duktigt folk. Laura kunde hjälpa till att ordna det praktiska. Men José ville inte.

En person med glasögon tittar ut genom en grind från insidan av en butik. I förgrunden syns hyllor med olika flaskdrycker och juicekartonger.
José utanför butiken han tidigare ägde.

Betalade 80 000 kronor

Det gick ett år. Så kom Lauras son, Josés barndomsvän, hem. Han hade varit i Sverige och arbetat för mostern. Nu berättade han om allt spännande och om hur mycket han hade tjänat.

– Då började jag tänka att det kanske trots allt kunde vara ett äventyr.

För att ordna allt behövde José betala motsvarande 80 000 kronor, en summa som enligt Laura skulle täcka resan, boende, arbetstillstånd och försäkringar. José sålde sin butik och bostad och gav pengarna kontant.

– Jag känner fortfarande skam över att jag gick på det.

I slutet av april 2022 gjorde José Sanchez den långa resan över Atlanten. Det var första gången någonsin han flög.

Hårt arbete och falska löften

Väl i Sverige togs José emot av Lauras syster Benedicta och hennes familj. Han fick bo på en smal soffa i en trång lägenhet. Han fick veta att han skulle börja jobba redan dagen därpå.

Han städade trappor, tvättstugor och källare varje dag – från klockan sju på morgonen till som tidigast klockan åtta på kvällen. Till en början jobbade han alla sju dagar i veckan. Han var helt slut.

– De första månaderna jobbade jag svart. Jag fick 5 000 kronor kontant i ett kuvert i handen.

Han tyckte att det var för lite, jobbade ju jämt. Men han fick höra att han måste betala för sitt boende, den smala soffan i ett vardagsrum. Dessutom var arbetsgivaren tvungen att betala en ”ultraspeciell” försäkring som kostade massor. Så detta var vad som blev över.

– De sa att de höll på att ordna med arbetstillstånd åt mig och att även det kostade. Att lönen skulle bli bättre sedan.

En person klappar en liten katt i ett svagt upplyst rum.
– Jag önskar så att jag aldrig hade lämnat Peru. Nu har jag inget, är ingen, säger José.

Fick kontrakt

Efter tre månader med svart lön i kuvert tog Benedicta honom till Migrationsverket. För att få tillfälligt arbetstillstånd fick han ett kontrakt med en månadslön på omkring 24 000 kronor. Företaget i fråga, Svensk Recycling och fastighetsservice ab, hade nämligen kollektivavtal med Fastighets. Men i själva verket skulle 5 000 kronor dras av direkt varje månad, för den där ”ultraspeciella” försäkringen.

– Jag fick till och med se intyg på försäkringen, men har ju fått veta i efterhand att allt var falskt.

José började spela in och dokumentera allt. Det bevismaterialet har han nu gett till Fastighetsfolket.

José började också söka andra jobb. Men det var inte lätt. Han blev vän med en kollega med rötter i Colombia, men med permanent uppehållstillstånd.

– Kollegan tipsade mig om att gå med i facket och förklarade att mycket av det jag fått veta inte stämde. Så jag blev medlem.

Tog kontakt med Fastighets

Droppen kom när regeringen beslutade att höja inkomstgolvet för arbetstillstånd. Migrationsverket krävde ett arbetskontrakt med en månadslön på minst 27 360 kronor för att förlänga Josés arbetstillstånd.

– Benedicta sa att vi kunde göra en överenskommelse. Jag kunde få den lönen på pappret, men var då tvungen att ge tillbaka 10 000 kronor till henne varje månad.

Det skulle alltså i praktiken innebära att José fick än mindre i handen. Nu ville han bara hem. Men hur? Han hade ju inte lyckats spara ett öre.

I slutet av 2023 bestämde sig José för att ta kontakt med Fastighets. Men det innebar också att han, så snart arbetsgivaren blev kallad på förhandling, förlorade tak över huvudet och inkomst. Ledningen tyckte att han var en svikare, ville aldrig mer se honom.

– Jag sov på härbärgen. Fick en del hjälp av kyrkan, Caritas och Röda korset. När våren kom sov jag ibland utomhus.

”Människohandel vi talar om”

Fem månader levde han så. I hopp om att få upprättelse och tillbaka sina pengar.

En av dem som drev hans ärende var Jamal El Mourabit, ombudsman på Fastighets i Region Ost dit Stockholm hör.

– Det här är ett riktigt skurkföretag som har satt utnyttjande av människor i system. Det är människohandel vi talar om.

Man med skägg som har på sig en blå pikétröja och står med armarna i kors utomhus.
”Det här är ett riktigt skurkföretag” säger Jamal El Mourabit, ombudsman på Fastighets.

Företaget nekade först till alla anklagelser. Men Fastighets lade fram bevis och krävde företaget på ersättning för semesterdagar som José aldrig fått ut, ersättning för all obetald övertid, arbete på röda dagar samt återbetalning av alla de 5 000 kronorna som varje månad dragits för den ”ultraspeciella” försäkringen som i själva verket inte fanns.

– Vi hade fyra förhandlingar. Eftersom medlemmen hade ett utvisningsbeslut hängande över sig var tiden emot oss, han var rädd att bli avvisad innan vi hade fått ut något alls, säger ombudsman Jamal El Mourabit.

Fick pengar till hemresan

I ett annat ärende hade oenigheten antagligen lett till central förhandling, konstaterar han. Och hade man inte kommit överens då så hade ärendet troligen gått vidare till Arbetsdomstolen. Nu fanns inte tiden.

– I samförstånd med medlemmen nådde vi en förlikning där företaget betalade honom runt 40 000 kronor. Det täckte långt ifrån allt, men gjorde i alla fall att han kunde resa hem.

Svensk recycling och fastighetsservice ab har därefter sagt upp sitt kollektivavtal med Fastighets. Förbundet i sin tur har anmält företaget till Centrum för arbetskriminalitet, AKC, i Stockholm.

Benedicta Pena Mayorca, ägare till företaget Svensk Recycling och fastighetsservice ab, säger till Fastighetsfolket att ärendet är avslutat i och med förlikningen med Fastighets. De många bevis som José Sanchez har delgett oss menar hon samtliga är förfalskade.

Tillbaka i Peru

Jamal El Mourabit reagerar starkt mot det påståendet.

– Det är löjligt att de hävdar det. Det finns en gedigen dokumentation av vad som har hänt, medlemmen har fört en dagbok över alla arbetsställen samt tidpunkter för utfört arbete. Dessutom finns bevismaterial i forma av inspelning med bild och ljud där medlemmen hämtar pengar och överräcker till arbetsgivaren, säger han.

José Sanchez då? När vi pratar över Whatsapp sitter han i sin åldriga pappas hem i Lima. Han sålde ju sin egen bostad för att få råd med resan till Sverige. I bakgrunden hörs skällande hundar. José berättar att han tar de ströjobb han kan få, men att han inte har något långsiktigt.

– Situationen i Peru är svår, det är hög arbetslöshet.

Två personer sitter vid ett träbord. Personen till vänster tittar på medan personen till höger äter ur en skål med en sked. I bakgrunden syns ett fönster med en röd gardin.
José vid köksbordet hemma hos sin pappa.

Men mest av allt hoppas han kunna bli sig själv igen, den han var innan han for till Sverige. De där dryga året i städföretagets makt bröt ner honom totalt, säger han. Han tappade helt självförtroendet, skäms så över hur han gick på alla lögner.

– Jag vill bara bli den jag en gång var. Få tillbaka mitt gamla liv igen. Jag önskar så att jag aldrig hade lämnat Peru. Nu har jag inget, är ingen.

Artikeln är tidigare publicerad i Fastighetsfolket som tillsammans med Arbetet och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.

Företaget i fler tvister