Sedan jag blev politiskt aktiv för 30 år sedan har vänstern talat om behovet av att komma vidare från ordningen där marknaden är kung och starka individer får frihet att göra vad de vill. Nu har den liberala hegemonin rasat, precis som vi ville. Men läget är förvirrande och skrämmande. 

Vi börjar lära oss hur postliberalism till höger ser ut. Yxig populism, stegrad ojämlikhet och ohelig dyrkan av tech-oligarkerna. 

Hur postliberalism till vänster – bland brittiska socialdemokrater ofta kallad Blue labour – ser ut återstår i hög grad att utforska. Blue labour-grundaren Maurice Glasman gjorde ett försök i senaste numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. 

Socialdemokratisk nyfikenhet

Att det finns potential i ett Blue labour-projekt just nu är uppenbart. I Washington är det biskop Mariann Edgar Budde som från sin predikstol artikulerar den enda politiskt effektiva kritiken när Donald Trump installeras som president. I Stormens utveckling-podden noterar Ola Söderholm att familjen är den institution som kan mobiliseras mot tech-företagen.

Det finns en politisk energi kring kontroll, nationalism och trygghet just nu, men också i samhörighet, gemenskap och, ja, moral.

Tecken finns nu på att vänstern väljer bort denna energi och i stället blir den gamla ordningens försvarare. I Sverige är det socialdemokrater som utforskar det här fältet och inte minst tidskriften Tiden. Denna socialdemokratiska nyfikenhet har inte gått obemärkt förbi, varken till höger eller vänster. 

I Kvartal skriver den kristet konservative akademikern Per Ewert att Socialdemokratin nu återvänder till folkhemsarvet. Det nya S-partiprogrammet anknyter till Per Albins och Erlanders socialdemokrati, snarare än till den kulturradikalism som kom decennierna efter dem. Ewert litar dock inte på att förändringen är på riktigt. 

Samkönande äktenskap en seger

I Flamman skriver Mathias Wåg, ansvarig utgivare för den anarkistiska tidningen Brand, en lång text om Tidens postliberala artiklar. Han riffar snyggt på färgen i Blue labour: ”Blå som vibben i de rökfyllda klubbar där [Glasman] spelat jazztrumpet, blå som när han utsågs till lord i det brittiska överhuset, och blå som en arbetarorienterad politiker som vantrivts i Tony Blairs ’moderna’ socialdemokrati.” 

Wåg har gjort research och är i stort rimlig i sin beskrivning. Självklart är han också kritisk, men kritiken är tunn.

Utan minsta stöd i citat påstår han att postliberaler inte gillar homosexuella och muslimer. Han har fel.

Att öppna upp en juridiskt och framför allt symboliskt laddad institution som äktenskapet för samkönade par och göra det möjligt för samkönade att adoptera barn är segrar ur ett Blue labour-perspektiv. De gemensamhetsskapande institutionerna har formats i kamp, skriver Wåg. À la bonne heure – RFSL och Pride-tågen är goda exempel. 

Ironiserande skriver Wåg att ”Av någon anledning räknas aldrig moskéer upp som en av de religiösa institutionerna som skapar samhällsgemenskap”.

Självklart kan moskéer vara det. 

Nostalgiskt rättighetstänkande

I en text som främst handlar om den judiska gruppen i Sverige efterlyste jag ett partnerskap mellan välfärdsstaten och blomstrande minoriteter. Jag skrev att ”en strategi för judiskt liv självklart för att staten även ska arbeta för att andra minoriteter ska blomma i Sverige, i partnerskap med staten. I framtiden bör Sverige ha strategier även för muslimskt liv i Sverige, för samiskt, sverigefinskt och romskt liv.”

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson ser inget ljus i kulturklimatet efter nyliberalismen: Tiden är postdemokratisk inte postliberal. På sin kultursida gör hon tydligt att det nyvunna intresset för religion är reaktionärt, precis som för nation och gemenskap. 

Pettersson känner nostalgi inför rättighetstänkande och avsmak inför den energi som är i rörelse. I en fascinerande passage hyllar hon samtidigt den brittiske sociologen Stuart Hall som under Thatchers 1980-tal kritiserade vänstern för att vara just nostalgisk och ointresserad av var energin fanns. Hall fattade att makten också var kulturell, moralisk, intellektuell – precis som Blue labour nu. 

I maj är det partikongress i Göteborg. Socialdemokratins försök till nyorientering är riskfyllt: Det postliberala projektet hotar alltid att slå över i illiberalism.

Samtidigt är det, tror jag, helt nödvändigt. 

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hans kolumner här.