Förstår kulturministern hur det är att vara sjukskriven egenföretagare?
Gabrielle de Bourg anser att Tidöpartiernas kulturpolitik inte gör tillräckligt för att möjliggöra att man ska kunna leva på sin konst.
KULTURDEBATT. Kulturminister Parisa Liljestrand blev utbuad när hon i sitt öppningstal på Göteborg Film Festival sa att hon till skillnad från tidigare kulturministrar inte ska försöka låtsas som att hon är branschens bästa vän.
Det har hon redan bevisat genom att vara ointresserad av att driva en politik som gör det möjligt att vara kulturarbetare utan att vara beroende av bidrag.
Detta eftersom de få kulturjobb som erbjuder anställning oftast finns inom offentlig sektor. Som museum, kulturskolor, organisationer, studieförbund, myndigheter och alla våra bidragsfinansierade kulturinstanser.
Det är ofta projektanställningar och att vara anställd kulturarbetare betyder att du behöver vara redo på att hamna mellan jobb.
Vilket ofta skapar massor med problem om du är egenföretagare.
Det spelar roll, för om du ska arbeta med kultur i Sverige i privat sektor måste du oftast vara just egenföretagare.
Systemet ballar ur
Problemet är att hela systemet ballar ur om något händer dig: blir du sjukskriven eller blir av med din anställning är det lätt att nekas ersättning, trots att din omsättning är långt under existensminimum.
Reglerna är snäva med krav som att du ska ha haft ditt företag en längre tid. För många blir det ett moment 22: du behöver mer eller mindre vara etablerad för att kunna etablera dig.
Hur ska du då våga starta och driva ett företag om du samtidigt vet att du redan då riskerar din inkomst?
För att inte tala om som skambeläggs mest: bidragsförsörjda, de på sjukersättning eller aktivitetsersättning.
Där det inte alls är ovanligt att många i sin tur är kreativa. Då kan kulturutövande hjälpa mångas mående. Samtidigt som de inte får ha någon form av bolagsengagemang klagas det på att de aldrig gör saker.
Ingen tycks fundera på om det skulle gå att hjälpa dem att kunna (till viss grad) livnära sig på sitt skapande.
Allt eller inget-krav
Det största problemet är att det ofta ställs ett slags “allt eller inget”-krav om du har företag, som inte alls reflekterar verkligheten för många.
Med internet har vi sett en explosion av mindre kulturutövare som kan nå ut till helt nya nischer; men där du kan få problem om det inte är det enda du kan livnära dig på.
Till exempel lade kommunalrese-YouTubern Fredskronk upp en video om hur han blivit av med sitt dagjobb och hur det kunde ställa till problem för hans videoskapande.
Det gör att vissa till och med kan behöva överväga att lägga kulturkarriären på hyllan om deras förutsättningar förändras.
Jag själv blev sjukskriven för utmattning i höstas och miste tack vare det min anställning. På grund av olika problem att få ut ersättning fanns en oro för om jag alls kunde fortsätta driva mitt bolag.
Så Parisa och vår kära högerregering: om ni inte vill att kulturen ska vara så beroende av skattepengar skulle ni kunna göra förutsättningarna för att bli småföretagare bättre.
Gör möjligheterna att driva företag inom kultursektorn som en bisyssla mindre riskabla.
Fyrkantiga krav
Självklart förstår jag att ni inte vill att folk i sin tur bara lever på sjukpenning och A-kassa för att driva sina egna bolag.
Men lösningar på det skulle kunna vara att ta fler aspekter i åtanke, speciellt då nuvarande krav är så fyrkantiga att de knappt reflekterar verkligheten.
I dagarna invigdes Folk och Kultur i Eskilstuna, där vi i sin tur ser kulturens mångfald och bredden av kulturutövare.
Många där har givits möjligheten att ägna sig åt kultur tack vare de kulturbidrag vi har. Men för många av kreatörerna måste kulturutövandet stanna på ideell nivå, för att de inte har råd att ta risken att bli egenföretagare om de vill ägna sig åt det.
Skulle det inte då vara en bättre investering om vi kunde låta dem försöka utan att hamna i skiten om de inte blev världsstjärnor?
Då skulle, framför allt, färre av dem i slutänden vara beroende av skattebetalarnas pengar.