”Sluta döda Gazas barn!” har barn ropat framför mig i de pro-Palestinska demonstrationståg sen vintern 2023, tiden går och barnen fortsätter ropa om att inte döda barn.

Till sist orkar jag inte längre med att barn går och ropar om att inte döda barn så jag slutar gå i demonstrationstågen. 

Vad jag gör i stället? Ingenting antar jag. Jag gör absolut ingenting annat än att skämmas över allt och ingenting.

”Skäms du inte!?”, är en fråga som upprepas av de palestinier vars hus raseras av israeliska soldater och illegala bosättare i området Masafer Yatta på Västbanken i den Oscarsnominerade dokumentären No Other Land

Följer Basel Adra

Filmen följer den palestinske aktivisten Basel Adra och den israeliske journalisten Yuval Abraham under fem års tid fram till hösten 2023. Man får följa deras gemensamma kamp mot Israels tvångsförflyttningar parallellt med deras framväxande vänskap.

Basel har bott i Masafer Yatta hela sitt liv, Yuval bor en halvtimme bort i den Israeliska staden Be’er Sheva. 

Yuval får som israel röra sig fritt över Basels land som Israel hävdar är sitt, Basel får som palestinier vara glad om hans hem inte jämnas med marken av en ockupant som säger att det som är ditt är nu mitt.

”Jag tror inte jag har orken att bli som min far”, säger Basel vid ett ögonblick i filmen till Yael. 

Hans föräldrar är aktivister, såsom man tvingas bli om hela ens liv och existens hela tiden ifrågasätts, raseras och till syvende och sist önskas utplånas. 

Jag tänker på att inte orka vara aktivist i förhållande till att inte orka se på nyheterna, till att inte orka ta in samtiden, till att inte ta in ockupation, till att inte orka ta in ett folkmord, till att inte orka med att folk säger folkmord och anmäler en till mediemyndigheten om man i direktsänd tv säger folkmord. 

Säger man inte folkmord så finns inte folkmord.

Stänger man av det så finns det inte, stänger man av så finns man inte.

Se Bermans ”Skammen”

Dagen efter premiären av ”No Other Land” går jag på Dramaten för en annan typ av premiär, Mattias Anderssons uppsättning av Ingmar Bergmans film ”Skammen” från 1968. 

Både ”Skammen the movie” och ”Skammen the pjäs” handlar om ett VÄLDIGT heterosexuellt kodat musikerpar som försöker att inte tänka alltför mycket på kriget i landet där de bor genom att fly/flytta till en ö. 

Hör och häpna kommer det och biter dem i röven till sist ändå. 

Bergman gjorde filmen efter kritik för hans apolitiska skildringar av samtiden och människor i hans tidigare verk.

Andersson gjorde pjäsen för att han vill sjunga neutralitetens ljuva lov?

Jag iakttar kreti och pleti ur den fasta ensemblen från både landets kultursidor och skådespelarskrå mingla i foajén innan föreställningen börjar, jag ser människor vars tystnad hörs högre än andras. 

Applåderar Akins tal

De som applåderar med kreativa tårar i ögonen åt Levan Akins tal på Guldbaggegalan där han sa att ”Om det har blivit politiskt att försvara palestiniernas mänsklighet är det politiska vi behöver vara” men som alltid saknas i demonstrationsleden och på debattsidor. 

Det är okej. Det är platt med plakatpolitik, men det är en form av uppseendeväckande teater som i vår samtid känns radikalt nödvändig. 

Palestinasjalens urtvättade kraft från min ungdoms tidiga 00-tal har helt plötsligt blivit provocerande igen.

”Jag ska bli en mycket bättre människa nästa år, eller nästa vecka”, säger mannen i Bergmans film.

I Anderssons uppsättning är den repliken inte med och det är ingen som försöker lura någon om att de ens ska försöka bli en bättre människa. 

Usel teater

Om paret i filmen åtminstone hade vett nog att skämmas är paret i uppsättningen mer som en död iscensättning av ett uppslag ur Elle Interiör, där bosättning alltid betyder bosättningsbutik och aldrig ockupationsmakt. 

Ett sådant typ av par där om det pratas är det mer ett färdigt konstaterande i form av enkla meningar i stil med ”det är komplicerat” eller ”det är galet”. 

Där handlingar som dödar människor är ”galna”, där rivandet av förskolor beskrivs som ”komplicerat”.

Det blir till usel teater för och av människor där bokryggarna är vända inåt i hyllan för att inte störa den färgkodade inredningen.

Skam förutsätter till skillnad från andra grundaffekter som glädje och sorg en form av självreflektion. 

Men om de läkande aspekterna av ältande ersatts med tankar kring renoveringskval i stället för basal moral blir det på scenen mest till en plattitydernas propagandaskval. 

Bär solglasögon med spegelglas

I ”No Other Land” återkommer ständigt en man vid namn Ilan till byarna runt Masafer Yatta med nya domstolsordnar ifrån Israel som ”ger dem rätten” att riva fler bostäder, fylla vattenbrunnar med cement och att jämna förskolor med marken.

Han bär alltid solglasögon med spegelglas där han står framför människor som skriker och gråter. Solglasögon som övertydligt signalerar överlevnadsvärdet i att dölja sin egen skam kring att ta sig rätten till att pulvrisera förskolor. 

I Bergmans Skammen bär Liv Ullman i början av filmen sina solglasögon som ett yttre skydd mot sitt inres skamfyllda maktkamp. 

Hon säger inte mycket och hävdar att hon inte har en politisk åskådning men vi som åskådare ser det hon hävdar att hon inte ser.

Vi ser att hon är den som skulle hävda proportionalitet när rivandet av förskolor är klubbad illegalitet eller att hon är den som skulle debattera språkbruk istället för akuthjälp. 

Ser att hon är den som inte orkar vara aktivist.

Pro-Palestinska demonstrationer

Jag är på en middag med människor jag känner och inte känner, ingen här är vad jag skulle kalla aktivistiskt lagd men skulle inte heller kalla det ett apolitiskt sällskap.

Jag sitter bredvid en småbarnspappa jag inte känner men jag känner av hans ”det är komplicerat”-kompartmentalisering redan på sättet han tittar på Palestina-klistermärket på baksidan av min mobiltelefon.

Han frågar om jag gått i några pro-Palestinska demonstrationer och jag svarar ja men att nu var det ett tag sen. Det har känts tröstlöst och deprimerande med barn som ropar om att inte döda barn.

Hans blick är som ett stort kolon med två prickar emellan.

”Jo jag trodde vi hade en gemensam överenskommelse som vuxna människor att mördande av barn alltid är en dålig sak så att se barn demonstrera mot mördande av barn känns bara så jävla mörkt”, säger jag.

Han tittar på mig som att jag sagt att jag tänkt bajsa på middagsbordet. 

Min blick är som ett stort kolon med två plakatpolitiska slagord emellan.

Basal Adra i ”No Other land” skriver på sitt Instagramkonto i slutet av Januari när President Donald Trump nyss meddelat att USA lyft sanktionerna mot israeliska bosättare att de än en gång invaderar Masafer Yatta och bränner ner byar.

Jag orkar inte vara aktivist. På Västbanken inget nytt.