Debattvågorna har gått höga sedan kulturminister Parisa Liljestrands episka tal på invigningen av Göteborgs Filmfestival 2025.

Kulturministerns uppläxning av den förväntansfulla och filmälskande publiken på biograf Draken kommer att gå till historien.

Det finns kulturministrar som gått bet före Liljestrand. Det mest kända exemplet är när Margot Wallström på 90-talet kom till Göteborg med ett tal om den då helt nya Walt Disneyfilmen Lejonkungen. Det föll inte i god jord hos filmbranschen.

Men Liljestrands tal var av en helt annan kaliber, aldrig skådad tidigare. På ytan framstod det som ett hämndtal efter en Guldbagge där konferencier och vinnare häcklat kulturministern för den anorektiska kulturbudgeten, som också drabbar filmområdet. 

Men det är inte hela sanningen. Det här var ett väl genomtänkt och bearbetat tal som tydligt deklamerade det systemskifte som flera av oss flaggat för redan när Tidöregeringens första budget landade efter valet 2022.

Två studieförbund har lagts ned

Neddragningarna av studieförbundens anslag med en tredjedel av all verksamhet, vilket motsvarar 500 miljoner kronor under tre års tid, har fått förödande konsekvenser.

Två studieförbund har redan tvingats lägga ner – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd. 

Nedsläckningen av replokals-, kulturhus och annan verksamhet går att följa live på Studieförbunden i samverkans hemsida.

Folkbildningens kraft som handlar om att människor samlas, drivna av kunskapstörst och nyfikenhet, för att lära av och med varandra är under attack. 

Vi kan redan efter två år av denna anti kultur- och bildningspolitik se ett tystare, tråkigare och dummare Sverige.

Göteborgsteserna, som vi numera kan kalla dem, slår fast kulturministerns och regeringens linje om att skattekronan ska ner och på så sätt ska kulturen blomstra.

När skattebetalarna får mer kvar i plånboken kommer dessa slantar enligt den libertarianska idén självklart att läggas på kulturen. 

Därutöver kommer den moderata paradgrenen nummer två in, och det är viljan att se flera privata mecenater.

Det här är vanlig borgerlig politik och även om Lena Adelsohn Liljeroth under Allianstiden pratade mycket om privat finansiering och att bredda finansieringskällorna blev det i praktiken inte mycket av med det.

Ett paradigmskifte för samhället

Men det vi nu ser inom kultur- och civilsamhällspolitiken är ett paradigmskifte.

Tidögänget inte bara sänker skatten och lägger den lägsta kulturbudgeten på 20 år, de driver också ett systematiskt skifte. 

Utöver den ideologiska viljan att kraftigt decimera folkbildningen kan listan göras lång över de angrepp som regeringen fokuserar på. 

Här några smakprov: föreningslivet i stort, biståndspolitiken, universitet och högskolor, fackföreningsrörelsen, Public Service och yrkesprofessionerna. 

Alla dessa delar är grundläggande för en fungerande demokrati. 

Historikern Timothy Snyder gav en mycket tankegivande föreläsning på förintelsens minnesdag i ABF-huset i Stockholm och pekade åter på kopplingen mellan våra dagar och 30-talets Europa. 

Tecknen i tiden som vi måste vara noggranna med att följa och reagera på. 

Institutioner och friheter hotas

Vi måste se upp när våra institutioner och friheter inskränks och därmed hotas.

Ansvaret vilar tungt på var och ens axlar att bli agenter i sina egna liv och motverka desinformation, lögner och försök att beskära grundläggande förutsättningar för civilsamhället och det offentliga.

Men det finns de som tycker det är tjatigt med varningar om att demokratin skulle vara hotad. 

Ett par skribenter ibland annat Expressen har bemött den här typen av kritik med att ”äh, så fort de ser en liten budgetminskning på kulturområdet skriker de vargen kommer!”. 

Ledarskribenten Karin Phil kan inte se vilken betydelse folkbildningen och studieförbunden har för demokratin och raljerar med husdjursskötsel, fågelskådning och skönhetsvård. 

Häromdagen slätade skribenten Eric Luth över kulturministerns fastslagna kulturpolitik med ett dunkelt resonemang om att det inte är kulturpolitiken som förändrats. 

Det är i stället människornas ointresse för kultur som tagit oss till dagens skvalande kulturkonsumtion. 

Luth rycker några rader av författaren Mikael Löfgren helt ur sitt sammanhang och tror sig ha hittat bevis för att 1974-års kulturpolitik var ett strukturerat sätt att integrera det fria kollektiva skapandet i välfärdsstaten. På så sätt omvandlades kulturpolitiken till en trivselfråga. 

Det dunkelt sagda är oftast det dunkelt tänkta.

Kulturarbetarnas kamp

Tvärtom var den kulturpolitiska reformen som slogs fast i riksdagen under början av 70-talet ett resultat av kulturarbetarnas kamp för att även det fria kulturlivet skulle bli en del av det offentligas ansvar. 

Alltså inte ambitionen att bli styrda i sitt konstnärliga skapande, utan behovet av att skapa drägliga förutsättningar. PO Enquist, Elisabet Hermodsson och Gunilla Pamstierna-Weiss är exempel på sådana fristående röster som var med och påverkade innehållet.

Kulturpolitiken firade 50 år förra året men i stället för en champagnefest befinner sig kulturlivet, nyligen uppvaknat efter tre års pandemisk nedstängning, under kraftig attack från regeringen. 

Tidöregeringens härförare Jimmie Åkesson utlovade paradigmskifte och paradigmskifte ska det således också bli.

Men Snyders ord ekar i mina öron. När grundvalarna för demokratin hotas gäller det att bjuda motstånd. 

Det är dags att göra Swedish Cultural Policy great again.


Calle Nathanson, koncernchef ABF Stockholm, författare och debattör