Som en förväntad käftsmäll så kom Facken inom Industrins lönekrav i den kommande avtalsrörelsen. 4,2 procent över ett år, med EU-anpassade avtalskrav som strössel. Att vi förlorat flera år av reallöneökningar berör inte våra fackligt förtroendevalda i Stockholm eller IF Metalls avtalsråd.

I stället får vi leva med ett 2020-tal som ett förlorat årtionde, om vi ska tro Konjunkturinstitutet.

Självförtroendet som bortblåst

Samtidigt är självförtroendet inom fackföreningsrörelsen och bland arbetarna i botten. Varje stridsåtgärd som facken genomför mot Tesla kan rundas. Den gröna omställningen sätts på paus. Arbetsgivarna skriker sig hesa över blygsamma lönekrav.

Vi som arbetar nöjer oss med att vi får en lön överhuvudtaget. Oavsett vad vi företar oss slutar vi som förlorare.

Stoltheten är som bortblåst. Våra yngre arbetskamrater ser sitt jobb som en tillfällighet, en bit på vägen för att uppnå något större. Alla ska tydligen följa drömmen om att bli något mer. Alla ska vara sin egen guldsmed. Något som vi tidigt blir inmatade med från skolbänken. 

Vi är värda mer

Men verkligheten kommer att knacka på dörren. Och verkligheten har redan slagit sig igenom dörren. Ungdomarna blir kvar på arbetsplatsen, för vem ska annars arbeta? Utbildningarna blir dyrare, bolagen vältrar sig i enorma vinster.

Volvo:s aktieägare får bada i pengar likt Kalle von Anka, medan arbetarna på golvet får nöja sig med röda lappar i butik. Konkursvågorna sveper över den svenska byggindustrin och i Dagens Arbete kan vi höra flera röster om att fackens krav är för låga, att vi redan förlorat så mycket.

Gjuteriarbetaren Matilda Eriksson sätter ord på känslan: Vi är värda mer.

Det var just i protest mot den här svältlönepolitiken som vi lanserade “Skrota Industriavtalet – Höj lönerna”. Orsaken till att våra plånböcker är lättare idag stavas Industriavtalet. Men vi var nog före vår tid.

Nu höjs röster för en annan lönebildningsmodell. Unga Byggares krav på 15-procentiga löneökningar är bara början. Transports utmaningar mot märket sätter Industriavtalet på prov ännu en gång.

Samla intern opposition

Arkitekterna bakom Industriavtalet är sedan länge ute ur bilden, men dess försvarare kvar. Inom den fackliga byråkratin belönas förräderiet och Unga Byggare Västs avgångskrav mot LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikällä är befogat.

Det här är ett öppet brev. Ett öppet brev till alla besvikna fackliga medlemmar. Ett öppet brev till alla oppositionella förtroendevalda och radikala arbetare utanför facket. Vi behöver samla en opposition inom fackföreningsrörelsen. Vi behöver samlas, formulera våra krav och diskutera vår taktik. Det är den enda vägen framåt.

Till syvende och sist så är lönebildningen en fråga om makt. Det är den ständiga dragkampen mellan löner och vinster. Lönen är vår möjlighet att kunna leva våra liv som vi själva vill och överleva. Det är ingen slump att fackföreningsrörelsen har försvagats under år av återhållsam lönebildning, utan är den naturliga konsekvensen av den.

Årtal av försämringar

Åratal av förnedring. Åratal av lönesänkningar. Åratal av försämrad arbetsrätt. Listan kan göras lång av de försämringar av vårt arbetsliv som skett de senaste årtiondena. Det är inte svårt att känna sig besviken på svensk fackföreningsrörelsen, det finns faktiskt många skäl till att faktiskt vara det.

Att utmana Industriavtalet och ta fajten för en ny lönebildningsmodell är en strid där vi inte har någonting att förlora. Arbetslöshet, uppluckrade arbetsvillkor och sänkta reallöner har de senaste åren att vi får lida av ändå. Men vi har allt att vinna i kampen.

En återfunnen solidaritet, en klasskänsla av gemenskap, men framför allt: Vår stolthet.

Och första steget är att skrota Industriavtalet.

  • Andreas Köhler
    Initiativtagare till uppropet ”Skrota Industriavtalet – Höj lönerna”, medlem i IF Metall avd. 14 Värmland