Norsk självhjälpsbok beskriver din menscykel som ”naturligt kokain”
En ny norsk bok säger sig kunna hjälpa kvinnor med allt från jobb till träning till sex. Sara Martinsson läser ”Superveckan” och möter en liberal feminism med näsan för djupt ner i den egna trosan.
Sara Martinsson läser Line Tiller.
När Liv Strömquist 2013 ägnade sitt Sommar i P1 åt att prata om mens, var gärningen näst intill revolutionär.
För så kort tid sedan som elva år var den månatliga blödningen ännu något som diskuterades främst i slutna sällskap.
I dag är det svårt att föreställa sig en kultur där faktumet att (de flesta) kvinnor blöder är något annat än skildrat i detalj.
De senaste åren har menssnacket således börjat anta lite annan karaktär. I stället för att fokusera på blodet har röster börjat höjas för att vi bör uppmärksamma menscykeln i stort.
I allt från idrotts- till influerarvärlden har den fyra veckor långa hormonväxlingen i kvinnokroppen hamnat i centrum.
Stor marknad för menscykelsnack
Norska journalisten Line Tillers bok ”Superveckan – hur menscykelns bästa vecka hjälper dig med jobb, träning, kreativitet och få till ett ligg” (Bonnier fakta) kommer alltså inte i något vakuum. En stor marknad finns för mer menscykelsnack.
I 158 sidor tätt fyllda av referenser till olika forskningsrapporter leder Tiller läsaren genom kroppen. Krångliga termer ger hon egna namn. Hon kallar östrogen för Beyoncé och testosteron för Grace Jones.
Hormoncykelns olika faser döper hon efter årstiderna. Den så kallade ”superveckan” infaller på våren, strax före ägglossningen. ”Ett par dagar innan ägget lossnar flödar en ström av coola hormoner runt i kroppen som en Red Bull spetsad med Irish coffee och ett par linor naturligt kokain”, kan man läsa.
Utifrån Tillers synsätt tycks precis allt vara möjligt för en kvinna just då.
Allt från kommunikation till kreativitet till fysisk styrka ska få ett lyft under superveckan, liksom ansiktet. Enligt författaren har forskning visat att till och med kvinnors anletsdrag förändras.
Rösten likaså. Och vilka ord som kommer ur munnen. På våren blir vi fyllda av energi, får man lära sig. På sommaren vårdande. På hösten kreativa. På vintern introverta.
Hormonflödet under respektive period avgör alltså vad vi är mest lämpade att göra.
Studera innehållet i trosorna
Ett sätt att ta reda på var i cykeln man befinner sig är att studera innehållet i trosorna. Beroende på om det består av ”trosmjölk” (!) eller ”G-string-gelé”(!!) kan man avgöra i vilken årstid man är.
Utefter vad man kommer fram till kan man sedan planera sin träning, sitt dejtingliv, vad man äter, ja, faktiskt nästan allt.
Är underbyxan full av geléaktigt slem? Sätt det i halsgropen och bakom örat, så ska du se att drömkillen springer benen av sig för att få dig i säng!
Till Tillers fördel ska sägas att hon är medveten om svagheterna i sina teorier.
Hon är noga med att understryka att många av de studier hon använder är osäkra. Mer forskning krävs för att slå fast att menscykeln verkligen har så stor påverkan som hon vill hävda.
Hon påpekar också att inte alla har möjlighet att, som hon, dra till skogs och yoga varje månad innan mens. Men de som kan har mycket att tjäna på att strukturera livet utefter cykeln, menar hon.
Som positivt exempel lyfts när Hannah och Amanda ville införa ett gemensamt Excel-ark över sina anställdas mens.
Wellness-profilen Ida Kjos kallar i förordet konceptet för ”progressivt”. Boken har fått henne att förstå att menscykeln är en superkraft, som ”Superveckan” lär kvinnor att bemästra.
Används ej i progressiva syften
Nog kan man argumentera för att kunskap är makt. Men problemet med Tiller, och ärligt talat många andra av de röster som på sistone höjs för livsoptimering utefter menscykeln, är att de inte vill använda den eventuella kunskapen i progressiva syften.
Där mensdiskussionen för tio år sedan sträckte sig utåt, vilade på en systemkritisk grund, är trenden som Tillers bok stämmer ur nästan helt egofixerad.
”Superveckan” är således bara ytterligare ett bidrag i den outtröttliga, liberala självhjälpsvågen, vars enda mål är att vi ska bli fogliga, välfungerande produktionsenheter helt renons på subversiv initiativförmåga.
Individen ska bli frigjord. Individen ska må bättre. Individen ska optimera sitt liv. Individen ska sitta med snoken djupt ned i slemmet i trosan och grunna över om det ser ut som mjölk eller cornflakes.
”Superveckan” blir ur den synvinkeln en effektiv illustration av den liberala feminismens tandlöshet. Istället för att organisera sig ska kvinnor analysera sina egna flytningar.
Tillåt mig tveka på att det är så samhällsförändring äger rum.
