Fattigdomen ökar i Sverige. Värst är det för utrikes födda. Men under senare år har även gruppen infödda svenskar som faktiskt är fattiga tredubblats. Att regeringen i det läget går ut och gör medicinerna dyrare är en ren provokation.

Jimmie Åkesson som företräder ett parti som hävdat sig vara högerns ”sociala samvete” måste ställas till svars för hur han kan driva igenom en politik som sänker skatten för de rikaste samtidigt som fattiga människor inte längre ska ha råd med nödvändiga läkemedel. 

Omskakande statistik

SCB har precis presenterat statistik på den svenska fattigdomen.

Det är omskakande siffror. Andelen personer i Sverige som lever i materiell och social fattigdom ökade från 3,9 procent år 2021 till 4,7 procent år 2022.

Detta innebär att cirka 490 000 individer inte kan upprätthålla en grundläggande levnadsstandard. Ökningen är särskilt tydlig bland låginkomsttagare och ensamstående hushåll. 

Många uppger att de inte har råd att betala oförutsedda utgifter, ersätta slitna möbler, eller delta i fritidsaktiviteter. Dessutom har en ökande andel svårt att täcka grundläggande behov som att värma sina bostäder och äta näringsrik mat regelbundet.

Vissa grupper är särskilt hårt drabbade. Nästan hälften av de ensamstående föräldrarna saknar marginaler, och 14 procent lever i materiell och social fattigdom, vilket är en ökning från tidigare år och understryker den ekonomiska utsattheten för denna grupp.

Etnisk dimension

Det finns en tydlig etnisk dimension här. Utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i statistiken. Under 2021 levde 43 procent av de utrikes födda i materiell och social fattigdom, jämfört med 11 procent av de inrikes födda.

En brist på kontantmarginal (att inte kunna betala en oförutsedd utgift på 13 000) och att inte möjlighet till regelbundna sociala aktiviteter är särskilt framträdande bland dessa grupper. 

Men fattigdom är för den sakens skull inte ett ”invandrarproblem”. Även andelen inrikes födda som är fattiga har som sagt tredubblats sedan 2021. I botten ligger här en lång period av ökade klyftor i Sverige som drabbar alla.

Senare års prisökningar har bidragit till att göra situationen akut. Det här är i grunden ett gemensamt samhällsproblem. 

För på det har vi en situation där regeringen mer eller mindre låter arbetslösheten skena iväg. Byggbranschen har tillåtits falla ihop, snåla statsbidrag har tvingat fram uppsägningar i välfärdssektorn och när stora företag tvingas lägga ner står ansvarig minister med armarna i kors. 

För att finansiera sina skattesänkningar för de som tjänar över 65 000 kronor i månaden har SD och regeringen dessutom alltså föreslagit försämringarna i högkostnadsskyddet för mediciner. Från första juli nästa år ska gränsen för hur mycket du behöver betala själv höjas.

Och hur mycket man än funderar är det svårt att se någon åtgärd som med större precision slår så perfekt och hjärtskärande orättvist. 

Jävlas med dem som har det svårast

Nu drar kylan in över Sverige. Andelen svenskar som inte har råd att hålla sin bostad varm har enligt SCB redan tredubblats mellan åren 2021 och 2023. Nästa vinter kommer folk dessutom behöva väga att hålla sig varm om vintern mot möjligheten att köpa mediciner mot sin kroniska sjukdom. 

Egentligen kan man kräva en aktiv politik för att faktiskt minska fattigdomen. Satsa på jobb så att fler får arbete, höj barnbidraget så att färre familjer behöver känna oro i magen för om pengarna ska räcka hela månaden, förstärkt de sociala skyddsnäten istället för att försvaga dem. 

Men om det är för mycket begärt skulle man väl åtminstone kunna tycka att en regering som öser pengar över de som har de allra högsta lönerna ändå kunde låta bli att samtidigt aktivt jävlas med de som har det svårast.

Skulle inte de där höginkomsttagarna kunna ha fått lite mindre i skattesänkning, så kunde vanligt folk fortsätt att ha råd med sina mediciner?

Men så är det uppenbarligen inte i Jimmie-land. Sverige har blivit kallt, på mer än ett sätt. Är det vad ni menar med socialt samvete, Sverigedemokraterna?