Självförsörjning har blivit ett nytt modebegrepp för att beskriva arbetsmarknadens hälsa. Måttet lanserades av Entreprenörskapsforum och Svenskt Näringsliv och definieras utifrån en individs inkomst som överstiger en viss nivå, vilket klassificerar personen som självförsörjande. 

Efter enträget tjatande har man varit framgångsrik och i den senaste vårpropositionen rapporterades självförsörjningsgraden och nu har regeringen även gett Statistiska centralbyrån, SCB, i uppdrag att mäta andelen självförsörjande i Sverige. 

Många under inkomstgränsen är självförsörjande

Ett nytt statistiskt mått är egentligen oproblematisk. Problemet ligger inte i måttet i sig, utan hur man väljer att använda måttet och själva namnet: Självförsörjning. Namnet är populistiskt och pekar ut människor som oförmögna att försörja sig själva.

I praktiken visar det sig att många under inkomstgränsen är självförsörjande.

Min tolkning är att det verkliga syftet är att blåsa upp andelen personer med en svag ställning på arbetsmarknaden, vilka inte antas bidra till samhällsekonomin.

Förespråkarna föredrar att inte fokusera på sysselsättningsgraden, ett mått som visar att Sverige generellt sett har en välfungerande arbetsmarknad.

Försök att motivera lägre löner

Tillsammans med Nederländerna, Island och Schweiz har Sverige högst sysselsättning i Europa (Eurostat, 2023). I stället söker högern efter nya argument för att motivera arbetslinjens fokus på lägre löner samt reducerade ersättningar och bidrag. 

I regeringens budgetproposition använder man sig av en förnuftig statistisk revidering av Entreprenörskapsforums ursprungliga definition. Inkomstgränsen är satt till 19 050 i månadsinkomst och studenter är undantagna.

Om man döper om måttet till Andelen utan sysselsättning eller med en svag ställning på arbetsmarknaden – vilket mer korrekt beskriver vad måttet faktiskt mäter – är det ett användbart mått.

Väljer att inte fokusera på användbarheten

Användbarheten ‒ vilket dess utvecklare väljer att inte fokusera på ‒ ligger i möjligheterna att fördjupa sig i gruppen som är sysselsatt men har låga inkomster. För bland de 22,4 procenten som klassificeras som ej självförsörjande, har hela 40 procent arbetsinkomst som främsta inkomst.

Den näst största gruppen, 20 procent, är sjuka och mottar sjukpenning eller sjuk- eller aktivitetsersättning. Det visar sig att en minoritet faktiskt är arbetslösa eller inaktiva i traditionell mening.

I stället finns det många som har en svag arbetsmarknadsställning, vilket ofta innebär att de är anställda på tim- deltid- eller på visstidsbasis.

Med hjälp av ny månadsbaserad inkomstdata från SCB har jag beräknat andelen individer med svag arbetsmarknadsställning.

Inga förutsättningar att arbeta tillräckligt

Bland de arbetande som inte uppnår självförsörjning arbetar över hälften både deltid och verkar ha någon form av visstidsanställning. Ungefär 25 procent har enbart visstidsanställning, medan 12 procent arbetar enbart deltid. 

Därför är det centrala bidraget med måttet självförsörjning att det lyfter fram vikten av att inte bara fokusera på jobb, utan även på att jobbet ska vara reguljärt och varaktigt. Detta bör ses som minst lika viktigt som att öka sysselsättningsgraden, och i ett sådant arbete är arbetslinjer och bidragstak meningslösa verktyg.

I stor utsträckning arbetar de som har möjlighet, men de ges inte förutsättningar att arbeta tillräckligt mycket för att uppnå en god levnadsstandard. 

Elisabeth Svantesson beskriver det som att självförsörjningsgraden är ”särskilt relevant för analyser av grupper som står långt från arbetsmarknaden”. Men frågan är om hon förstår varför det är viktigt, och vilken typ av politik måttet efterlyser. Det känns inte så!

  • Martin Nordin
    Docent i arbetsmarknadsekonomi vid Lunds universitet