Är det näringslivet som ska rädda det krisande svenska kulturlivet nu? 

Som DN rapporterar (11/11) har allt fler aktörer börjat leta mecenater. Creddiga stödgalor och tändsticksaskar för tusen kronor är några sätt för museer och små teatrar att hålla sig flytande. Åtminstone en stund till. 

Och jo, här finns det skäl att fundera på Po Tidholms fråga om vem som räddar ”teatrarna, rockklubbarna och gallerierna i Säffle, Borlänge och Jokkmokk”, kort sagt alla de som inte kan svänga ihop en creddig stödgala som Martina Montelius och teatern Brunnsgatan fyra (5/11 2024)? 

Men man kan också fråga sig hur väl saker sköts i detta nu.

Länsmuseet i Örebro saknar sedan 2018 fast lokal då byggnaden visade sig vara i så dåligt skick att personalen blev sjuka.

Det är inte så fruktansvärt långt bort från Stockholms innerstad. Även i region Jämtland-Härjedalen är lokalerna så undermåliga att delar av den inköpta konsten riskerar att förstöras. 

Så för all del, vill privata aktörer öppna plånboken till en stiftelse som gör att ett museum eller en teatergrupp ska kunna fortsätta sin verksamhet – kör. 

Hoppet till näringslivet

Men av rapporten ”Privat kulturfinansiering. Hinder, möjligheter och konsekvenser”, framlagd av Myndigheten för kulturanalys, att döma är det nog inget vi ska sätta allt vårt hopp till.

Inte enbart därför att det är svårt att få privata finansiärer att åta sig finansiering av institutioners löpande kostnader och ökad konjunktur- och trendkänslighet för kulturlivet – utan också därför att vi i Sverige är ovanligt ovana vid de här frågorna. 

Som rapporten påpekar har den svenska kulturpolitiken, så som den tar form i den kulturpolitiska propositionen 1974, tenderat att knyta kulturen välfärdsområdet snarare än något som hör hemma på marknaden. 

Bitvis har relationen till marknaden varit direkt antagonistisk, som när en SOU från 1972 menar att det offentliga inte ska komplettera utan stå ”i ett direkt konkurrensförhållande med den privata kultursektorn”.

Kultur gör oss till människor

Men kultur är varken välfärd eller en vara på marknaden. Eller rättare sagt: den kan vara både och väldigt mycket mer, helt enkelt eftersom kulturen hör till det som gör oss till människor. 

Berättelser, danser, artefakter och musik är några av de verktyg med vilka vi ordnar världen. Kultur är inte den triviala aktivitet som ”det är ingen rättighet att leva på sin hobby”-liberaler tror men den är inte heller naturligt god.

Det ligger i sakens natur att verktyg går att använda till väldigt många olika saker. 

Till att trösta den som har förlorat en anhörig. 

Till att begripliggöra det ofattbara i att vi själva åldras och en dag ska dö. 

Till att göra en regnig söndag lite roligare för dig själv och din kompis. 

Till att försvara demokratin och till att störta demokratin.

Kulturen är betydligt äldre än 1974 års kulturproposition och den kommer leva vidare oavsett, även om det inte alltid låter så på oss svenska kulturdebattörer. 

Behövs pengar

Men om kulturutövare ska få chansen att kunna odla och utöva sin talang så pass att den blir intressant för någon annan behövs pengar.

Och börjar inte oron för att privat finansiering skulle innebära det offentligas reträtt från kulturlivet framstå som lite …senkommen? För en sådan reträtt har ju redan skett i det tysta. 

Den systematiska underfinansieringen av kulturella institutioner och infrastruktur har pågått under mycket lång tid. Problemet är att det inte finns så många andra aktörer på plats. 

Privata stiftelser är i Sverige väsentligt färre och fattigare än i Danmark och Finland – 2022 stod de danska stiftelsernas stödgivning för 3,5 miljarder svenska kronor medan svenska stiftelser stod för 331 miljoner. 

Skillnaden är svindlande, särskilt (vilket rapporten påpekar) som den svenska ekonomin är starkare. 

Naturligtvis handlar de här sakförhållandena om incitament som skattelättnader – men jag blir ändå avundsjuk. Jag tror nämligen att kulturlivet behöver en mängd olika finansieringskällor för att inte bli till ett stillastående vatten. 

Osunda beroendeförhållanden leder inte till fri och orädd kultur. 

Orimligt trubbig diskussion

Självklart finns det skäl att lyssna på rapportens varning om att ”det finns en tendens bland privata finansiärer att vilja finansiera konst- och kulturverksamhet som syftar till olika former av samhällelig nytta”. 

Men en sådan tungfotad moralism är knappast unik för näringslivet utan utpräglat svensk. 

I en essä i Dagens Arena publicerad förra året (23/6 2023) uppmanade socialdemokraten Mike Enocksson den breda vänstern att sluta hyckla och erkänna att man, precis som Sverigedemokraterna, vill ”prägla innehållet i kulturen”. 

Visst är det kul med politiker som ser kulturen som genuint viktig – men när man som Enocksson ser kultur som synonymt med progressiva eller konservativa värderingar blir det snabbt orimligt trubbigt. 

Jo, jag vet också vem jag väljer om man ställer Carolina Falkholt mot Dan Park. Men nästan all kultur värd namnet är svår att kategorisera så tydligt.

För många jobbar gratis

Och tills vidare? Jo, förvånansvärt mycket fungerar därför att kulturarbetare gör högkvalificerat arbete för löjligt blygsamma ersättningar. 

Kanske är det där svenska kulturarbetare borde börja snarare än att diskutera privata finansiärers vara eller icke-vara. För oavsett allt annat: stiftelser kommer inte på plats över en natt och relationer tar tid att bygga. 

Jag har alltmer börjat misstänka att vanan vid att aldrig behöva betala för vad kvalificerat kulturarbete faktiskt kostar tvärtom har lett till minskad respekt för det vi gör. 

Besvärande många verkar idag ha svårt att värdera det som saknar en prislapp. 

Fräck fråga från Aschberg

När Publicistklubben i början av året bjöd in till debatt om kultursidornas och kulturfrilansarnas villkor ville moderatorn Robert Aschberg plötsligt att deltagarna skulle svara på en ”fräck” fråga om hur man bäst bullshittar ihop en kulturartikel. 

Kul ju! 

Jag har lite svårt att se att någon annan journalistisk grupp skulle förväntas att skämta på sin egen bekostnad på samma sätt.

Kulturarbetare behöver tänka mindre i termer av noblesse oblige och mer som en grupp som säljer sin arbetskraft. Och då måste man också kunna prata med den som faktiskt vill och kan betala.