Det amerikanska valet är över och liberala kommentatorer tävlar om att kalla vinnaren Donald Trump för både fascist och antidemokrat. 

Den som kan sin politiska historia vet att de naturligtvis har rätt i den meningen att Trump vill montera ner ”den liberala demokratin” till förmån för ett mer auktoritärt styrt samhälle. 

Men frågan inställer sig då: röstar väljare på ett mer auktoritärt styre helt enkelt för att de vill ha ett mer auktoritärt styre? Och skulle denna medvetna aversion mot demokratin kunna förklara både valet i USA och de framgångar som auktoritära partier de senaste åren har haft runt om i Europa, inklusive Sverigedemokraternas frammarsch i Sverige? 

Liberalismens oförmåga att förstå väljare

Inför den frågan slår liberalismen tyvärr knut på sig själv. Med stark frenesi vänder sig liberala kommentatorer unisont mot uppfattningen att väljarna medvetet skulle rösta på ett mer auktoritärt styre helt enkelt för att de anser att det skulle gagna landet och dem själva. I stället söker de liberala skribenterna förklaringen i att väljarna har olika syn på ”värderingar”. 

Det hela liknar debatten som härjade i spalterna när begreppet GAL-TAN lanserades, om ni minns den. I Sverige hade begreppet GAL-TAN sin storhetstid för omkring tio år sedan. Den politiska skiljelinjen, menade GAL-TAN-förespråkarna, går inte längre mellan vänster och höger. 

GAL-TAN och värderingar i fokus

Skiljelinjen går i stället mellan dem som vill ha en Grön, Alternativ och Libertariansk politik och de väljare som vill ha en Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk politik. Den nya skiljelinjen antogs därför handla om värderingar i stället för fördelningsfrågor.

Fördelningsfrågor – som vänsterns eviga tjat om rika och fattiga – var gammalt och ute. ”Värderingar” var det som styrde den nya världens politik, ansåg GAL-TAN-förespråkarna. 

Maken till struntprat är svårfunnen men debatten blottlade liberalismens eviga oförmåga att se den demokratiska vitsen med en rättvis fördelning av samhällets produktion. I USA har denna oförmåga varit extra tydlig. 

USA:s lönestagnation och växande klyftor 

Jag skrev för några år sedan om McDonaldsanställda i USA. I vissa stater hade deras reallöner då inte höjts sedan 1970-talet. SvD gjorde häromdagen en ännu mer deprimerande faktauppföljning. 

Sedan millennieskiftet har amerikanarnas löner i snitt, alltså inte bara McDonaldsanställdas reallöner, ökat med endast 8 procent, att jämföra med över 50 procent i snitt i Sverige. Samtidigt har inkomstojämlikheten exploderat. 

En genomsnittlig vd i USA tjänar i dag 290 gånger mer än en genomsnittlig löntagare. På 1960-talet var skillnaden 21 gånger mer. På 1800-talet var amerikanerna längst i världen. Nu ser forskarna att vita amerikaner som föddes på 1980-talet i snitt har blivit kortare än sina föräldrar.

På 1800-talet var amerikanerna längst i världen. Nu ser forskarna att vita amerikaner som föddes på 1980-talet i snitt har blivit kortare än sina föräldrar. Socioekonomisk utsatthet anges som skäl, eller fattigdom som det heter med ett annat ord.

Extrema ökningar av huspriserna och avgifter till skolor gör att även medelklassen alltmer lever i ekonomisk kris.

Väljarna vänder demokratin ryggen 

Kan det alltså vara så att fattiga amerikaner ytterst medvetet röstar på ett auktoritärt system för att de, efter femtio år utan reallöneökning, inte längre ser demokratin som ett sätt att få ett bättre liv? De har inte anammat fel värderingar, de har övergivits i fördelningspolitiken. 

Sorgligt nog är liberalernas oförmåga att se fördelningspolitiken avgörande för de auktoritära systemens ständiga återkomst. Sedan tidigt 1900-tal har vi nämligen sett ett återkommande kretslopp i en rad västerländska stater – en pendling mellan auktoritärt styre och demokrati där liberalismens val är avgörande för de auktoritära strömningarnas ständiga återkomst. 

När demokratin får nytt liv 

Låt oss börja med den spirande tron på demokrati och alla människors lika värde i förstörda före detta fascistiska länder efter andra världskriget, när FN samlade stater under viktiga deklarationer för att det fasansfulla aldrig skulle ske igen. Eller i mindre brutal skepnad när polska väljare 2023 röstade bort den polska auktoritära extremhögern Lag och Rättvisa. 

Under partiets åtta år vid makten hade de hunnit upphäva yttrandefriheten, tagit kontroll över statliga medier och ställt domstolar under partipolitisk styrning.

När det auktoritära styret väl har fallit ser vi ofta en allians av demokratisk socialism och liberalism påbörja bygget – eller återuppbyggnaden – av en liberal demokrati. 

Liberalismens marknadstro krockar

Liberalismen har dock, alltsedan nationalekonomen John Stuart Mills dagar under 1800-talets andra hälft, varit intimt sammankopplad med en öppen marknadsekonomi styrd av det privata näringslivet. När denna näringslivstrogna mittenpolitik krockar med socialdemokratiska partiers fördelningspolitik sviktar samarbetets förmåga att leverera trygghet. 

Ett tydligt exempel är Nederländerna. Det nederländska liberala partiet VVD:s ledare hade under lång tid profilerat sig på att ta kraftigt avstånd från extremhögern, med udden riktad mot det växande holländska islamhatande partiet PVV, Frihetspartiet, med Geert Wilders som partiledare.

Det gav liberal framgång i valet 2012, och som största parti bildade Liberala VVD en koalitionsregering med socialdemokraterna, PvdA. De nederländska liberalernas starka motstånd mot högerextremismen plockades för övrigt upp av svenska Centerpartiet och bildade förlaga för den kraftiga anti-SD-linje som Annie Lööf drev under sina sista år som centerledare – dock utan samma framgång.

I regeringsställning genomförde därefter koalitionen liberaler/socialdemokrater en mycket målmedveten sänkning av de offentliga utgifterna i Nederländerna. 

På liberalernas initiativ försämrades försäkringsskyddet och egenavgifter infördes eller höjdes. De nya avgifterna var struntsummor enligt liberalerna men för lågavlönade var de en svår ekonomisk utmaning. 

Auktoritära strömningar växer fram 

Valet efter innebar en total kollaps för de nederländska socialdemokraterna. Partiet sjönk från 24,8 procent till endast 5,7 procent av väljarnas röster. De holländska socialdemokraterna hade gått från att vara ett statsbärande parti till totalt sammanbrott på en enda mandatperiod. 

Ytterligare ett val senare blev – föga förvånande – högerextrema Frihetspartiet landets största parti. Samtidigt förlorade den socialdemokratiska regeringen i Sverige valet 2022 efter en mandatperiod där man bjudit in Centern till nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken genom januariavtalet och en oförmåga att hålla uppe sjukförsäkringen. 

Sökes: Stabilitet och trygghet

Att se att högerledare – Victor Orbán i Ungern, Donald Trump i USA, Lag och rättvisa i Polen och SD i Sverige – följer en klar auktoritär tradition är inte svårt. Ändå är åsiktshegemonin bland liberala skribenter den att alla dessa partiers väljare inte vet vad de röstar på eftersom de har blivit itutade fel värderingar. 

Naturligtvis vet de vad de röstar på. De röstar på ett auktoritärt styre med en förhoppning om att det ska ge ekonomisk stabilitet och personlig trygghet. 

Bryt cirkeln med rättvisa

Hur ska vi bryta denna cirkelgång? Naturligtvis genom att se det som GAL-TAN-skalan och Sveriges liberaler så ihärdigt blundar för. Vi måste åter rikta fokus på de viktiga fördelningsfrågorna. 

Folk röstar på företrädare för ett auktoritärt styre för att demokratin, som de upplever det, har vänt dem ryggen. Och folk röstar inte på en socialdemokrati som tror att det finns en gemensam mittenlinje som bygger välfärd utifrån en företagsanpassad marknadisering.

De vill se respekt för arbetstillfällen och en fungerande välfärd som byggs utifrån befolkningens behov.