En ny kartläggning av Handelsanställdas förbund visar en dyster bild av medlemmarnas ekonomi.

Även om avtalens lägstalöner till stor del har hållits uppe har allt fler deltidsanställningar fått stora ekonomiska konsekvenser.

Sedan arbetarhemmens egen kedja Coop för några år sedan slängde sina ideal i närmaste latrin och i stor skala införde ”hyvling” på svensk arbetsmarknad har effekterna blivit än tydligare. Det vill säga att de drog ned heltidstjänster till deltidstjänster genom att hyvla bort ett antal timmar för var och en på många arbetsplatser.

Syftet för Coop, och för övriga handelsföretag som följt i Coops spår, är att de anställda ska jobba hårdare och snabbare. De ska inte hinna ta så många raster. Arbetstempot ska trissas upp.

De flesta vill jobba mer

Arbetsgivarens vinst blir att de anställda i stort sett gör samma jobb som tidigare fast på kortare tid och därmed till lägre lön.

Drygt 7 av 10 i detaljhandeln arbetar i dag deltid. Samtidigt vill 75 procent av alla anställda ha högre tjänstgöringsgrad och fler timmar, visar Handelsanställdas rapport. Och de ekonomiska följderna är stora.

Konsumentverket räknar varje år fram vad en 20-åring med eget boende behöver ha kvar efter skatt för att kunna täcka sina kostnader. För 2024 krävs 19 120 kronor efter skatt.

För handelsanställda är den genomsnittliga månadsinkomsten – inklusive ob-ersättning – 18 400 kronor efter skatt.

Regeringens dubbelmoral

Det finns även en ännu hårdare gräns för fattigdom. Det är Konsumentverkets gräns för relativ fattigdom. Inom detaljhandeln faller hela 39 procent under denna hårdare fattigdomsgräns, 32 procent om vi också räknar in ob-ersättningen.

Var tredje handelsanställd har alltså en inkomst som förpassar dem till landets fattiga, något som inte bara har sin grund i låga löner utan också i arbetsgivarnas allt ivrigare hyvling av de anställdas tjänster.

Regeringens dubbelmoral lyser här i bjärt tydlighet.

Vår konservativa regering gör nämligen allt för att avskaffa en stor del av de arbetsmarknadsreformer vi en gång haft, samtidigt som anställda beskylls för lättja och oduglighet.

Regeringens stöd till de företagsägare som drar ned på de anställdas arbetstider för att de vill öka sina vinster är dock intakt.

H&M slaktade timmarna

Här finns ingen kritik från regeringen mot att företagen inte följer arbetslinjen, och mot att de inte utnyttjar den arbetskraft som finns för att skapa välstånd. Än mindre hörs några moraliska aspekter på företagsägarnas långtgående arbetsförbud mot de egna anställda.

– Många vill jobba mer men får inte chansen. Det här blir en viktig fråga för oss i avtalsrörelsen, säger Linda Palmetzhofer, förbundsordförande för Handelsanställda förbund.

Och visst är förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter för att komma åt arbetsgivarnas organiserade hyvling att föredra före politiska riksdagsbeslut om arbetsmarknaden.

Efter att H&M hoppat på hyvlingståget och slaktat arbetstiden för 1 500 av sina anställda förklarade dessutom biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg tydligt att regeringen inte hade för avsikt att agera på något sätt alls.

Den politiska vägen till någon förbättring är alltså stängd. I stället har regeringen Kristersson använt de hyvlade lönerna i sin egen propaganda.

Pehrson och Åkesson skuldbelägger butiksanställda

I statsbudgeten använder nämligen regeringen lönesumman 19 050 kronor, i stort sett samma kronbelopp som Konsumentverkets använder, för att identifiera människor med oacceptabelt låga inkomster.

Men i stället för att peka på att hyvling ger oacceptabelt låga inkomster använder regeringen gränsen på 19 050 kronor för att stämpla ut människor som lata och ”inte självförsörjande”.

Här lägger Johan Pehrson, (L), Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) alltså unisont skulden på den enskilde butiksanställde och implicerar ofta att det bara är lata invandrare som tjänar mindre än fattigdomsgränsen på 19 500 kronor i månaden.

I verkligheten är det alltså en stor del av medlemmarna i Handelsanställdas förbund som inte får pengarna att räcka efter att deras heltider har kapats ned till deltider.

Genom sänkt arbetstid har arbetsgivarna lyckats lägga beslag på en allt större del av produktionsresultatet, alltså av vinsten av hela verksamheten. Vinstandelen har ökat på löneandelens bekostnad, utan att löneavtalen per timme har ändrats.

Kampen mot hyvling och rätten till heltid måste därför i år bli en viktig del av löneförhandlingarna.