I dagarna hade SVT:s nya program ”Frågan är fri” premiär. Reportrar med intellektuella funktionsnedsättningar eller som befinner sig på autismspektrat möter och frågar ut kända svenskar. 

Formatet är taget från BBC:s ”The Assembly” och programmets gäst i första avsnittet är ingen mindre än Ulf Kristersson. Han blir bjuden på sitt favoritgodis M&M’s och kastas rakt in i hetluften med en fråga om hur det är att vara kort och vad han känner för frugans drastiska viktnedgång. 

Mer än en årslön i månaden

Utfrågningen och dess svar är rätt lik all annan politisk rapportering i Sverige. Det blir inga trängande följdfrågor. Inte en enda gång behöver Ulf Kristersson svara på ”varför”. Den som ställt frågan nöjer sig med det fluff som erbjuds och går vidare. 

Men det blir ändå omöjligt för både tittarna och Ulf Kristersson att låtsas som ingenting när reportrarna i ”Frågan är fri” delar med sig av sin vardag. 

”Jag får ut 12 163 kronor innan skatt. Hur mycket får du i månadslön?”

”190 000”, svarar statsministern. Mer än en årsinkomst för frågeställaren, alltså. 

Ljuger dem rakt upp i ansiktet

”Man önskar ju att alla människor alltid hade tillräckligt med pengar för att kunna leva sitt eget liv på ett bra sätt. Sen är det inte alltid så av många olika skäl.”

Men det önskar han ju inte alls det. Ingenting i den politik Moderaterna driver syftar till detta.

”Alla de ersättningar vi har till människor som inte kan arbeta av olika slag måste vara tillräckligt höga för att de ska kunna klara sig men samtidigt kommer det alltid finnas begränsat med pengar totalt sett”

Statsministern tjänar mer än vissa förväntas nöja sig med på ett år och svarar som om de rekordlåga ersättningsnivåerna vore en naturlag.

De som har minst får helt enkelt får finna sig i att resurserna inte räcker. Annat är det för han själv och andra höginkomsttagare som belönats med både skattesänkningar och jobbskatteavdrag. Detta är ett medvetet val, han har koll på vad han gör, inte minst då han tidigare i sin karriär till och med varit socialförsäkringsminister.

Ser ner på utfrågar

Ideologin som vägleder Ulf Kristerssons höger kallas ”arbetslinjen” och slår fast att det ska löna sig arbeta och straffa sig att inte göra det. Arbetslinjen är också uppfattningen att Sverige dräller av degenererade latmaskar som inte gör rätt för sig och bara kostar samhället pengar. 

Sjuka, arbetslösa och folk som snart pensioneras ska piskas att arbeta genom högre skatt på allt sämre ersättningar och genom allt hårdare krav, mer kontroll och bestraffning.

Det är precis det som gör att vissa människor i Sverige tvingas finna sig i dryga 12 000 kronor innan skatt medan statsministern ojar sig över att inte ha tillräckligt med resurser för att göra något åt det. 

Ett möte mellan eliten och det pack han och hans politiskt likasinnade ser ner på, helt enkelt.

Arbetslinjens förlorare

Men statsministern nämner inte den ”stärkta arbetslinjen” som hans parti slår sig för bröstet för som i stort sett syftar till att utarma alla som inte är lönsamma lönearbetare.  Han säger ingenting om att en så liten del av BNP-kakan som i dag betalas ut till sjuka och behövande.

Kostnader har kapats med 60 procent sedan 1990 och med dem levnadsvillkoren för bland andra reportrarna i ”Frågan är fri”.

Han säger ingenting om att han vägrar göra något åt de brister i både kaos-privatiserade vård, låga ersättningsnivåer eller hårda politiska retoriken kring bidragstagare som hans parti basunerar ut.

Klingar falskt

Ulf Kristersson kan dock le och svarar artigt bäst han vill, det bränner ändå till. Hans försök att verka lyhörd och mänsklig överskuggas av den verklighet reportrarna delar med sig av.

Det är oundvikligt, inte minst då människorna statsministern möter är dem hans höger ständigt demoniserar; bidragstagarna. Han kommer genom formatet inte undan det faktum att hans politik är direkt skadlig för dessa människor, floskler till trots. 

I ”Frågan är fri” möts han med leenden, värme och sitt favoritgodis. Av Ulf Kristersson får de vänliga utfrågarna moralism, privatiseringskaos och bidragstak. Med en sådan politik klingar allt som sägs falskt.