Romina Pourmokhtari är lika stort klimathot som Trump
Nu ska klimatet räddas på COP29 i det oljeproducerande landet Azerbajdzjan, skriver Arbetets gästkolumnist.
Den som fått uppdraget att boka lokaler för FN:s årliga klimatmöten måste ha känsla för ironi. Hur förklarar man annars att världens länder diskuterar klimatkrisen på orter som symboliserar oljeutvinning och fossil energi? För ett år sedan i Dubai. I år är det Baku i Azerbajdzjan som gäller.
Här lade oljan grunden för familjen Nobels välstånd redan för 150 år sedan. Nu ska klimatet räddas på COP29.
Alla vet att det är bråttom. Den katastrofala översvämningen på den spanska östkusten är bara ett exempel på hur uppvärmningen redan påverkar oss. Rapporterna om extremväder med förödande konsekvenser kommer allt tätare, och flera av jordens vädersystem kan vara på väg att kollapsa.
FN:s miljöprogram har räknat ut att det fattas 2 000 miljarder kronor om året för att världen ska kunna anpassa sig till de klimatförändringar som redan inträffat. Minst. Rapporten har fått namnet Come hell and high water.
Det är alltså tonen.
Klimattoppmöte i Baku: Löften i fantasin
Det är klart att det vilar en speciell skugga över det internationella klimatarbetet just nu. Donald Trump har redan tagit USA ur Parisavtalet om klimatet en gång. Efter förra veckans valseger har han lovat att göra det igen. Eftersom USA har världens näst största utsläpp av växthusgaser innebär det att alla uppgörelser kommer att halta.
Men frågan är om det verkligen är Donald Trump, eller för den delen Jimmie Åkesson, som är det verkliga hotet mot planeten. De är i alla fall konsekventa i sitt förnekande av forskning och vetenskap.
Problemet kanske i stället är världens alla Romina Pourmokhtari. Politiker som pratar passionerat om klimatet och åker på internationella konferenser för att sätta mål men som sedan i verkligheten låter utsläppen öka.
Det är lätt att tänka på det kommande nyårsfirandet. Alla vet ju att det svåra inte är att komma med storstilade löften när cavan flödar och himlen är fylld av fyrverkerier. Det svåra är att leva upp till de där löftena när vardagen är tillbaka och bakfyllan smyger sig på.
Vid ett tidigare klimatmöte ville journalisterna fråga den svenska miljöministern om utsläppen som ökar på hemmaplan. Pourmokhtari slog ifrån sig. Sånt pratade man inte om på ”copen”.
Nej, det kan man ju tänka sig. Vem vill bli påmind om förra årets brutna löften just när nyårsfesten pågår som bäst?
Grön omställning på paus – fossilberoendet består
Sanningen är ju att Sverige är på väg att missa precis alla miljömål som finns, och att det beror på den politik som förs. Med många glädjekalkyler och ett maximalt siffertrixande har regeringen visserligen kommit fram till att målen nätt och jämnt kan nås till 2030. Men ganska lite i dagens verklighet talar för att det ska bli så.
Det som händer i Sverige är kanske inte avgörande för hur det ska gå för jorden. Men om alla resonerar på det sättet kan vi vara säkra på att det går åt skogen. Dessutom är det som händer här faktiskt avgörande för hur vårt eget samhälle utvecklas.
Nyligen berättade åkeriföretagaren Victor Falkenklev om sina problem för Svenska Dagbladet. Hans åkeri ställer om och satsar på eldrift. Jobbet med att byta ut 140 dieseldrivna lastbilar pågår för fullt.
Tekniken finns och utvecklas. Nyligen berättade Volvo att man under nästa år kommer att börja sälja en ellastbil med en räckvidd på 60 mil per laddning. Ändå är Falkenklevs åkeri ett undantag eftersom försäljningen av eldrivna lastbilar bromsar, precis som försäljningen av personbilar med eldrift.
I Svenska Dagbladet förklarar Victor Falkenklev varför:
– När regeringen gör allt för att trycka ned dieselpriset blir det ändå väldigt svårt.
Sverige missar miljömålen
De senaste månaderna har vi sett hur den ena gröna industrisatsningen efter den andra antingen lagts ner eller skjutits på framtiden. Och det är inte konstigt. Den som till exempel ska investera i nya lastbilar vill förstås kunna räkna på kostnaderna under bilens livstid. Fram till valet fanns en uppgörelse om diesel och bensin som sju av åtta partier stod bakom.
I dag finns ingenting, utom en diffus oro för hur redovisningen ska kunna friseras så att vi slipper EU-böter.
Naturligtvis påverkar det investeringsviljan. Och osäkerheten gäller som sagt inte bara lastbilar.
Låt oss hoppas på ett framgångsrikt klimatmöte i Baku. Men kom ihåg att det inte är där det tuffa jobbet görs. Det väntar när Pourmokhtari och de andra är tillbaka i vardagen.