Åren med hög inflation och sjunkande reallön har varit utmanande för många, men extra mycket för lågavlönade omsorgsarbetare. Stödassistenten Niklas Granath har fått kännbart minskade marginaler i vardagsekonomin.

– Jag har slutat handla ekologisk mat. Familjen får skippa helgresan till Stockholm och mitt barn kan få färre julklappar, summerar han.

Ändå hör Niklas Granath själv inte till de allra värst drabbade. Som undersköterska tjänar han ett par tusen mer än kollegor utan yrkesutbildning. Korttidsboendet för funktionshindrade där han jobbar är igång dygnet runt, vilket ger ob-tillägg för helger, kvällar och nätter. 

– Bra för plånboken, sämre för familjelivet, kommenterar han.

Fattiga arbetare

Eftersom hans arbetsgivare, Norrköpings kommun, de senaste åren i princip erbjudit heltid för alla slipper Niklas Granath och hans arbetskamrater hanka sig fram på ofrivillig deltid, som annars är en vanlig fattigdomsfälla.

Som ordförande i Kommunals sektion Sydost möter han medlemmar som har det tuffare än han. Exempelvis barnskötare, eller förskolebiträden som de kallas i Norrköping.

– Låg lön och ingen ob. De är verkligen fattiga arbetare.

Vad får vi själva?

Niklas Granath pekar på att kvinnodominerade omsorgsyrken ofta är svåra att försörja sig på för den som inte har en partner som tjänar mer. Kollektivavtalets lägstalöner ligger i dag under 22 000 kronor och höjs den 1 januari till 22 500. På tok för lågt, anser han.

– Vi hjälper människor att upprätthålla sin livskvalitet, men vad får vi själva? Våra löner står inte i paritet med det jobb vi gör.

Inte anständigt

Han får stöd av Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog.

– Med lön under 25 000 kronor hamnar din inkomst nära fattigdomsgränsen, särskilt om du jobbar deltid. Det är inte anständigt att ha kollektivavtal som ger fattiga arbetare, säger han.

I nästa års avtalsrörelse vill Kommunal ändra på det. Den satsning på de lägsta lönerna, som LO-facken enats om att kräva, innehåller två varianter. I de flesta fall tillämpas en ”knämodell” som innebär att lönekraven procentuellt blir något högre i branscher där det finns anställda som tjänar under 29 100 kronor i månaden (se faktaruta).

Men på avtalsområden med lägstalön under 25 000 kronor kan facket i stället välja att kräva att dessa ska höjas med så mycket som 1 406 kronor. På Kommunals avtal med Sveriges Kommuner och Regioner skulle det innebära att lägstalönen höjs med 6,2 procent.

Niklas Granath välkomnar fackets krav.

– Det skulle vara en jättebra bit på vägen.

Arbetsgivarna kallsinniga

På arbetsgivarsidan möter fackets satsning på att höja de lägsta lönerna inte samma entusiasm. Kommunals motpart i privat vård och omsorg är arbetsgivarorganisationen Almega. Almegas arbetsgivarpolitiska chef Stefan Koskinen ifrågasätter fackens verklighetsbild.

– Att kräva att Sveriges redan höga lägstalöner ska höjas ytterligare kommer bara göra det ännu svårare att få ett jobb för dem som står utanför arbetsmarknaden, sa Stefan Koskinen till Arbetet när LO-facken presenterade sina gemensamma avtalskrav.

Johan Ingelskog på Kommunal pekar för sin del på att arbetsgivare faktiskt har möjlighet att till lägre kostnad anställa människor som står långt från arbetsmarknaden.

– Vi har ju slutit avtal om etableringsjobb för just det syftet.

Två varianter av krav på låglönesatsning

Inför avtalsrörelsen 2025 har LO-förbunden enats om att kräva extra lönehöjningar för dem som tjänar minst. Låglönesatsningen görs i en av två varianter.

1. ”Knämodellen”

Arbetsgivarna ska tvingas skjuta till mer pengar i branscher och företag där det finns anställda som har heltidslön under 29 100 kronor. Alla dessa ska bidra till den gemensamma lönepotten med 1 222 kronor. 

Procentuellt blir lönekraven då något högre än de 4,2 procent som facket generellt kräver. Dock finns ingen garanti för att det är anställda med lägst lön som faktiskt får störst höjning när lönepotten fördelas.

2. Extra höjning av lägstalönerna

I stället för knämodellen kan varje förbund välja att kräva en extra stor höjning av avtalens lägstalöner. På avtalsområden där lägstalönen är lägre än 25 000 kronor kan facket kräva att den höjs med så mycket som 1 406 kronor. Det är 15 procent mer än knämodellens 1 222 kronor.

Medan alternativ 1 ger lönekrav som är högre än procentsatsen 4,2 procent ska lönehöjningarna i alternativ 2 göras inom ramen 4,2 procent. Denna modell kan vara fördelaktigast för löntagarna på avtalsområden där många har en lön som ligger nära avtalets lägsta. Till skillnad från alternativ 1 kommer den med säkerhet att ge högre lön till de som faktiskt tjänar minst.

Lägstalöner under 25 000 kronor för vuxna arbetare är ovanliga i de flesta LO-förbunds kollektivavtal. I Kommunals branscher finns dock flera exempel på avtalsområden med lägre lägstalön. Det rör sig bland annat om anställda i äldreomsorg, barnomsorg och idrottshallar.