”I bland är tvångsomhändertagande av barn rätt väg”
Hemma bra, men i bland är borta bäst, skriver Titti Lilja och Therese Holtz på Humana.
Tvångsomhändertagande av barn är ett av samhällets allra kraftigaste verktyg. Att ta ett barn från sitt hem och invanda miljö är ett mycket stort ingrepp, och i debatten kring tvångsomhändertagande är det avgörande att förstå de långsiktiga effekterna av dessa beslut.
Många barn lider inte bara av de omständigheter som leder till omhändertagandet, utan också av konsekvenserna av själva placeringen. Detta lyfts fram i en färsk forskningsanalys av Ronja Helénsdotter för SNS.
Hemma inte alltid bäst
Den viktigaste utgångspunkten måste alltid vara vad som är rätt för det enskilda barnet. Att bo kvar hemma är ofta det bästa – om det går.
Men ibland är hemmiljön så icke-fungerande, eller omgivningen i övrigt så destruktiv, att det inte går ens med stöd. Då blir en placering ändå rätt väg. Nästa steg är då att barnet eller den unge ges den placeringsform och det behandlingsinnehåll som är bäst för just denne.
När samhället tvångsomhändertar barn är det absolut avgörande att det görs med barnets bästa för ögonen, och att placeringen har en plan och tanke.
Olika behandlingsmetoder
Barnet eller den unge måste få komma i åtnjutande av en behandling som är bevisat effektiv. Inom den sociala barn- och ungdomsvården finns numera en rad evidensbaserade behandlingar för såväl HVB-hem som familjehem, såväl internationella som metoder utvecklade på hemmaplan.
IHF (Intensiv Hemmabaserad Familjebehandling) är exempelvis en metod som syftar till att stötta just kvarboende med massivt stöd till och i den egna familjen.
TFCO (Treatment Foster Care Oregon) fokuserar både på barnets svårigheter och att stötta fosterfamiljen.
Connect som kretsar kring att stärka anknytning mellan barnet och föräldrar, familjehem och behandlingspersonal.
B12 som är ett brottsförebyggande program för att möta ungdomskriminalitet med framgångsrika påverkansfaktorer och KBT.
Samverkan mellan socialtjänst och psykiatri
Generellt arbetar vi på Humana metodiskt på våra HVB och med våra familjehem för att ge långsiktig trygghet, bygga stabila relationer och skapa en fungerande normal vardag, inte minst med skolgång.
För att motverka negativa effekter av tvångsomhändertaganden krävs en ökad samverkan mellan socialtjänst och psykiatri.
Många av de barn som omhändertas lider av psykisk ohälsa, och det är av yttersta vikt att dessa behov adresseras redan vid omhändertagandet. En integrerad approach där psykiatrisk hjälp och socialt stöd går hand i hand kan skapa en mer stabil och trygg miljö för barnet.
Investera i forskning
För att veta att varje barn och ungdom får det bästa möjliga omhändertagandet måste vi också våga mäta och jämföra. Öppna jämförelser inom social omsorg, likt de som finns inom sjukvården, kan genom att systematiskt utvärdera sociala utfall identifiera vilka insatser som är mest effektiva.
Vi måste veta vad vi får för pengarna och kunna styra resurserna mot metoder och insatser som ger de bästa resultaten för barnen.
Forskningen inom området behöver stärkas ytterligare för att ge oss en tydligare bild av effekterna av olika insatser. Genom att investera i forskning kan vi bättre förstå hur vi kan förbättra livsvillkoren för barn i svåra situationer och skapa en mer effektiv och rättvis social omsorg.
Stabilitet kräver långsiktighet
Det är också viktigt att beslutsfattare inte enbart utvärderar de juridiska grunderna för ett omhändertagande, utan också de potentiella konsekvenserna av placeringen.
Insatser som syftar till att stödja familjen kan ofta leda till bättre långsiktiga resultat än tvångsomhändertagande, och vi måste sträva efter att maximera möjligheterna för barn att växa upp i en trygg och stabil miljö.
Genom att prioritera samverkan mellan olika aktörer, implementera effektiva metoder, och noggrant följa upp insatser kan vi förhoppningsvis ge barnen en bättre chans till en trygg och meningsfull barndom.
