Ukrainska skogsarbetare i Dalsland vill inte bli soldater: ”Vi hjälper våra vänner som slåss”

När kriget bröt ut våren 2022 kom Vasyl Kushnir  till Sverige. Kvar i Ukraina blev hans höggravida fru.   

– Det var svårt, mycket oro, det går inte att beskriva, säger han.  

Men sedan ett par månader tillbaka kan han träffa sin familj när han kommer hem från jobbet. Frun och bebisen lyckades ta sig hit för några månader sedan. Det har gjort livet lättare.  

Hann ta sig ut

Vasyl Kushnir, likt Roman Kushnir och Roman Honsevych som alla jobbar som skogsarbetare på Svensk Skogsservice i dalsländska Ed, hann ta sig ut innan det blev förbjudet för ukrainska män mellan 18 och 60 år att lämna landet eller var redan ute i Europa på arbete då kriget eskalerade. Jobbet består bland annat av att röja kraftledningar, och ungskog, förröjning inför gallring och slutavverkning och plantera. 

De lever under press från den ukrainska regeringen som vill få hem potentiella soldater. I april kom beskedet att ukrainska konsulat ska sluta utfärda pass till vissa män i stridbar ålder som befinner sig utomlands.  

Men arbetskamraterna är övertygade om att de gör mer nytta här än i sitt hemland.  

– Alla kan inte bli soldater – inte alla kan döda en annan människa. Några måste arbeta och tjäna pengar för att kunna donera och hjälpa den ukrainska armén. Vi hjälper våra vänner som slåss där, säger Roman Honsevych.  

Joakim Gustafsson, vd för Svensk Skogsservice, har anställt ukrainska skogsarbetare sedan 2019. Sedan Rysslands invasion av Ukraina jobbar runt 25 ukrainare på företaget. Några av dem har krigsskador. Som en man som träffades av splitter från en rysk raket när han skulle kolla till en järnväg. Han låg på sjukhus i flera månader innan han kom till Sverige och tar medicin mot smärtan.  

Joakim stod för boendekostnaderna

Ja, Joakim Gustafssons roll som arbetsgivare förändrades när kriget bröt ut. Arbetet har tidigare rapporterat om hur han hjälpte sina anställda under flyktvågen. Trots att massflyktsdirektivet innebär att ukrainare ska få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan individuell prövning tog det månader innan det var på plats. I väntan på tillståndet, när de inte fick arbeta, stod Joakim Gustafsson bland annat för boendekostnaderna. Han är kritisk mot hur Sverige har hanterat mottagandet och är övertygad om att det varit bättre om ukrainarna kunnat söka asyl.  

– Massflyktsdirektivet är en ”quick fix”. Men det finns ingen ”quick fix” på det här kriget. Osäkerheten är psykiskt jätteknäckande för många, säger han.  

I juni beslutade EU att förlänga massflyktsdirektivet till den 4 mars 2026, men ovissheten kvarstår.  

– Vi vill planera framtiden men kan inte. Vad händer om kriget slutar, direktivet försvinner och vi måste åka tillbaka till Ukraina? Barnen växer upp här nu, säger Mariana Chadnova som har sonen Mark tillsammans med styvfar Roman Honsevych. Mark är med på kontoret den här onsdagseftermiddagen och spelar pingis med sig själv i rummet bredvid. Han trivs i skolan här, berättar Mariana Chadnova. 

Lärt sig svenska på egen hand

Hon jobbar med städning och som köksbiträde på Dals-Eds kommun. En engagerad Edsbo hjälpte henne navigera rätt på Arbetsförmedlingen. Halyna Honsevych, gift med Roman Honsevychs bror, jobbar med städning samt som ekonomiassistent på deltid hos Svensk Skogsservice. De har båda lärt sig svenska delvis på egen hand, och genom lokala initiativ. Massflyktsdirektivet har inte gett dem rätt till SFI förens först under oktober 2023. 

De berättar att det har varit två svåra år. Det är mycket att vänja sig vid: arbete, boende, omgivningen, det sociala, språket. Många Ukrainska familjer bor i Ed, åtta av dem har familjemedlemmar som arbetar på Svensk Skogsservice. Familjerna umgås mycket och hjälps åt. Och dag för dag – månad för månad blir det bättre.  

– Vi vet inte vad som kommer att hända när massflyktsdirektivet tar slut, men vi känner oss redan hemma här, säger Halyna Honsevych.  
 Ingen trodde kriget skulle ta så lång tid.  

– När kriget började – trodde vi att det att det skulle vara slut efter två månader. Nu vet vi inte när den här tragiska situationen ska ta slut, säger Mariana Chadnova.  

Roman Honsevych tar vid:  

– När jag åkte till Sverige, tänkte jag att jag bara skulle stanna två-tre månader för att jobba och sedan åka tillbaka. Nu har det gått två och ett halvt år. 

”Går inte att planera en framtid”

Gruppen längtar efter mer stabilitet, önskar att de kan vara i Sverige på samma villkor som de polska och rumänska arbetskamraterna. Men framtiden ligger i andras händer. Den går bara att fantisera om, säger en av dem. Den styrs av regeringen – det finns ingen utväg. Framtiden styrs av Putin, svensk och ukrainsk politik, säger en annan. Roman Kushnir säger:  

– Vi måste fokusera på kriget nu, det går inte att planera en framtid.   

Och kriget finns ständigt närvarande. När gruppen skingrats från soffgruppen i kontoret för att gå ut och fotograferas i smådugget börjar Halyna Honsevych berätta om skräcken för att nära och kära ska träffas av raketer.  

Hon tappar orden, i stället kommer tårar.