Jag och kollegan satt och snörvlade ikapp över våra lunchlådor under måltidsuppehållet. Vi tittade uppgivet på varandra. Hon tog fram sin karta med värktabletter, trycker ut ett par stycken och svalde dem med ett glas vatten. 

Två av våra sex brukare på gruppbostaden var rejält förkylda sedan ett par dagar.  Fast vi hade använt skyddsutrustning och hållit god handhygien, hade vi blivit smittade.

Frågan var inte om vi skulle bli sjuka, utan när. Vi arbetar så nära de boende att det är nästintill omöjligt att inte bli det.

Inte råd att vara hemma

En sak visste vi dock; om vi skulle bli smittade så skulle vi inte dra i nödbromsen och sjukanmäla oss förrän vi låg halvdöda i hög feber. 

Vi har nämligen inte råd att stanna hemma, så vi går till jobbet och riskerar smitta både brukare och kollegor. Det hade vi kunnat undvika med en slopad karensdag.  

Vi tillhör yrkeskategorin som är kvinnodominerad och har låga löner. Vi arbetar inom vård och omsorg. Det är vi som tar hand om våra hjälpbehövande och utsatta, och ser till att de har en fungerande vardag.

Vi syns inte så mycket och alla tar oss för givet. Eller jo, vi fick några applåder under pandemin för då var vårt yrke uppskattad. Tack så mycket. 

Trippel bestraffning

Nuförtiden kan många arbeta hemifrån och slipper karensen. De kan sitta hemma bakom sina skärmar och utföra sitt jobb på ett fullgott sätt. De flesta inom samhällsbärande yrken kan inte göra det. Vi är vårdare, undersköterskor, barnskötare, bussförare och många fler som varje dag möter människor och blir smittade på våra arbetsplatser.

Vi blir trippelbestraffade av att både vara mer utsatta för smitta på jobbet, inte kunna arbeta hemifrån och få en karensdag om vi stannar hemma.

Vi kan inte ersättas av datorer eller AI, vi måste finnas på plats för annars rasar allt. Det är ett orättvist system vi har och det bidrar även till större smittspridning. 

Karensen unik i norden

Sverige är det enda nordiska landet som straffar dig som arbetare när du blir sjuk. Karensdagen var tillfälligt borttagen under pandemin, men återinfördes.

Våra nordiska grannar har inte ett sådant straffsystem för sjuka och heller inga problem med skenande sjukskrivningstal. Vad är det som gör att det fungerar för dem, men inte för oss i Sverige?  

Flera fackförbund och LO har arbetat för att skrota den eländiga karensdagen i över 20 års tid. Exempelvis så har många kommunanställda så låga löner att sjukskrivning inte är ett alternativ så länge smärtstillande och febernedsättande finns att använda. Man härdar ut tills det inte går längre.

Arbetet med att nå ut för att slopa karensdagen har gjorts genom opinionsbildning, olika medier och samarbete bland fackförbunden och organisationer. De har aktivt försökt påverka politiker på både lokal och nationell nivå utan resultat. Det har varit tungrott och arbetet har gått trögt, men under en tid fanns det hopp för att karensdagen skulle avskaffas.

Smittspridningen fortsätter

Under pandemin aktualiserades frågan och var hetare än någonsin, och den dåvarande Socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning kring att slopa den orättvisa karensdagen. 

Vi ”på golvet” hade hopp om att äntligen slippa gå till jobbet sjuka. Men så fort covidvindarna blåste förbi så var inte vård- och omsorgsfolket och andra samhällsbärande yrken lika viktiga längre. Vi degraderades till tredje klassens medborgare igen.

Det blev regeringsskifte och den nuvarande blåbruna regeringen skrotade utredningen om slopad karens. De koncentrerade sig hellre på skattesänkningar för de rika och välbeställda och ökade klyftor än oss ”på golvet”. Detta belyste dubbelmoralen hos SD, deras marionettstyrda, borgerliga regering samt Svenskt Näringsliv. 

Applåderna tystnade och vi är tillbaka på ruta nummer ett med en betungande karensdag. Vi är återigen bortglömda. Vi fortsätter smittspridningen på våra arbetsplatser och ute i samhället för vi har inte råd att stanna hemma.

  • Katja Myrén
    Stödassistent, Järva stadsdelsförvaltning och arbetsplatsombud samt skyddsombud för Kommunal