Privatiseringen av Arbetsförmedlingen kan ha varit ett av de dummaste besluten under förra mandatperioden. Dyrt blev det i alla fall, det finns det siffror på. IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, har räknat på reformen och kommit fram till att de privata arbetsförmedlarna är 70 procent dyrare men inte ett dugg bättre.

Och det värsta är att vi var många som gissade att det skulle bli precis så här. Inte ens de ansvariga i regeringen verkade speciellt entusiastiska när förändringen skulle genomföras för snart fem år sedan.

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark undgick med knapp nöd en misstroendeförklaring sedan privatiseringen skjutits upp ett år.

Och när jag talade med hennes statssekreterare, Roger Mörtvik, i podden Jobbet medgav han att det inte fanns något i vetenskapen som pekade på att något skulle bli bättre.

– Bara för att det inte finns ett starkt stöd för att det här är mycket bättre finns det inte heller något stöd för att det motsatta gäller, sa Mörtvik då.

Privatiseringen: En dyr och ineffektiv reform

Testa och se. Så brukar vi inte bedriva politik i Sverige, i alla fall inte arbetsmarknadspolitik. Nu vet vi hur det gick. Det blev inte bättre, men mycket dyrare.

För en gångs skull finns faktiskt en ansvarig.

Han heter Martin Ådahl och är centerpartist. Han var också drivande i förhandlingarna om Januariavtalet, och Ådahl tänkte inte ge sig. Arbetsförmedlingen skulle privatiseras, annars fick Stefan Löfven söka efter ett annat regeringsunderlag.

Det kan vara en påminnelse till Magdalena Andersson inför kommande regeringsförhandlingar. Att ge efter för ultimatum från småpartier kan bli dyrt.

Men nedmonteringen av Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken började inte med Martin Ådahl och privatiseringen.

Frågan är om något politikområde har drabbats av en värre vanvård. Den går i vart fall tillbaka till 2006 och regeringen Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt, Sven-Otto Littorin och Anders Borg klev in i Regeringskansliet med den lite bakvända tanken att Sverige behövde fler lågbetalda jobb.

Det är kärnan i den så kallade arbetslinjen.

Arbetsförmedlingens förändrade uppdrag

Naturligtvis påverkade det arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen. Å ena sidan fick myndigheten en massa nya ansvar, till exempel att integrera nyanlända och att få långtidssjukskrivna i arbete.

Nu skulle det göras rent hus med länsarbetsnämnder och partssamverkan. Den minnesgode kommer ihåg Fas 3, jobbcoacher och etableringslotsar.

Och Angeles Bermudez-Svankvist som 2008 fick ta över som chef över Arbetsförmedlingen. Nu skulle det bli åka av.

I efterhand kan man konstatera att hela arbetsmarknadspolitikens fokus flyttades, bort från uppdraget att hjälpa människor över till nya arbeten i växande sektorer och över till att hålla människor sysselsatta. Helst med en riktigt låg ersättning och hos privata aktörer.

Jobbcoacherna visade sig syssla med kristallhealing. Etableringslotsar blev påkomna med terrorrekrytering. Och vad ska man säga om Fas 3? I många fall ett hårresande missbruk av människor.

Skandaler och avgångar

Bermudez-Svankvist brukade beskriva myndighetens uppdrag som att ”sortera om i kön”. 2013 fick hon avgå, bland annat efter avslöjanden om hisnande telefonräkningar och dyra tjänsteresor. Naturligtvis fick hon behålla sin lön.

Privatiseringen av Arbetsförmedlingens centrala uppdrag som gick i mål för snart tre år sedan genomfördes av en rödgrön regering. Och den tvingades fram av Centerpartiets ultimatum, men i grunden är ”reformen” ett slags eko av Reinfeldts och Borgs ”arbetslinje”.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift är inte att rusta människor för ett arbetsliv som utvecklas. Den är att tvinga dem att sänka sina förväntningar. Och privata aktörer som tar sig an uppgiften kan räkna med bra betalt.

Om Magdalena Andersson tar över statsministerposten om två år är en av den nya regeringens viktigaste uppgifter att återupprätta arbetsmarknadspolitiken.

Människor behöver utbildning. De behöver träning och stöd. Och arbetslivet behöver kompetenta medarbetare.

Det är bara bryggan som saknas.

Ingvar Persson är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Tidigare har han bland annat varit ledarskribent i Aftonbladet.