Det fanns en tid när det var möjligt, åtminstone rent teoretiskt, att köpa ett parti. Den som hade mycket pengar kunde ge hur mycket som helst i “gåvor” till ett parti och det var i det närmaste omöjligt att ta reda på vem som betalade. Och vad han eller hon förväntade sig i gengäld. 

 Gåvor, hur stora som helst.  

Det dolda politiska spelet

Så är det tack och lov inte längre. Sedan 2018 måste partierna redovisa alla bidrag som ges av privatpersoner eller företag. En givare får vara anonym om beloppet inte överstiger ett halvt basbelopp. Hemliga gåvor är, i princip, förbjudet. 

Det där ”i princip” har dock visat sig viktigare än vad man kunnat ana. I rapporten ”Det dolda politiska spelet” kartlägger Emma Fastesson Lindgren hur 2018 års regler rundats av tunga näringslivsaktörer. 

Aktörer på högerkanten utnyttjar systematiskt kryphål i lagstiftningen för att inte avslöjas som vad de är: finansiärer av högerns partier och valrörelser. 

Demokratiska dimridåer

De demokratiska dimridåerna kan lite slarvigt delas upp i två kategorier: stiftelser som ”tvättar” pengar som används för att påverka politiska partier och lobbyism, där politiker och lobbyister i dag rör sig obehindrat mellan näringsliv och partipolitik utan att vare sig behöva redovisa finansiering eller sitta i karens mellan varven. 

Låt oss ta den SD-kopplade Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism som ett exempel. Fastesson Lindgren visar hur man i flera år tagit emot miljoner från “anonyma” välgörare samtidigt som SD står för flera av stiftelsens utgifter.

SD stöttar också stiftelsens tankesmedja Oikos. Hur mycket den SD-nära stiftelsen samlat in vet vi inte. De har fortfarande fortfarande inte har lämnat in någon årsredovisning för 2023 till Länsstyrelsen. 

Politiskt motiverad smutskastning

Eller ta Stiftelsen Fritt Näringsliv som exempel. Den har Svenskt Näringsliv under flera decennier plöjt in pengar i. Tankesmedjan Timbro – som drivs av två av statsminister Kristerssons tidigare medarbetare – får regelbundet pengar från stiftelsen för att bedriva opinionsbildning. Det får dessutom högerinriktade studentförbund och trollfabriker som ska smutskasta politiska motståndare.

Smusslandet har ett syfte. Med Tidölagets politik fortsätter skolkoncerner spara in på idrottshallar och dela ut ännu mer till sina aktieägare på Engelska Skolan och Thoréns. Attendo och Forenede Care kan fortsatt driva sina boenden med minutstyrning, skandalerna rinner av som vatten på en gås.

Med draghjälp från opinionsbildare och lobbyister målas all form av reglering och ansvarsutkrävande ut som rena rama Sovjet-fasonerna medan den High Chapparall fortsatt målas upp som den vackraste av friheter. 

Godtycklig definition av frihet

Och just Engelska skolans ägare Barbara Bergström kan i dag genom sin stiftelse inte bara få skattelättnader utan också slussa ut pengar till dem som hon anser värdig utan att på något sätt behöva redovisa. 

Dina och mina pengar, däremot, ska prydligt noteras och redovisas till Kammarkollegiet i demokratins tjänst. Det i sig är inte dumt, men varför denna särbehandling?  

Efter veckor av diskussioner kring partifinansiering och eventuellt fiffel vore det väl på sin plats att täppa till de luckor som idag tillåter miljoner och åter miljoner att rulla ut till partier utan att gemene svensk har en aning om intentionen bakom.

Går att ändra på

Alla pekar på varandra. Efter påminnelsen om hur saker och ting faktiskt ligger till känns det lite som att din kollega, som är sen till jobbet varje dag ska hacka på dig dagen du är sen in. Det blir liksom både irriterande och pajigt.  

Men oavsett vem som kastar sten i vilket glashus så är det, inte minst efter att ha läst Emma Fastesson Lindgrens rapport, tydligt att något inte står rätt till. Miljoner och åter miljoner slussas igenom stiftelser som både har gräddfil när det kommer till transparens och beskattning.

Rapportförfattaren konstaterar det som många verkar behöva höra: att ge vissa skattelättnader och undantag är ingen naturlag. 

Vi måste få veta vilka som betalar högerns opinionsbildning. Att veta vart pengarna våra politiska partier får kommer ifrån och varför hjälper oss att förstå vårt politiska landskap. Det möjliggör också kontroll och de som gör fel, döljer saker eller misslyckas att bevisa att de har rent mjöl i påsen kan granskas och synas.