Svenskt Näringsliv och regeringen i gemensam attack mot LO-anslutna

Vi har i åratal vant oss vid att fack och arbetsgivare står sida vid sida och bedyrar den svenska modellens förträfflighet.

De anställda får rimliga löner och villkor mot att företagsägarna får fredsplikt och ett skydd mot osund konkurrens.

Det är åtminstone så det är tänkt att fungera. Men det vi sett under senare år är något helt annat.

Genom sina propagandaorganisationer, främst tankesmedjan Timbro, driver Svenskt Näringsliv sedan några år i stället en tydlig konfrontation mot LO, som speciellt riktar sig mot de allra lägst avlönade.

Det behövs fler med låglöneyrken, som flytthjälp och matutkörare i gigföretag, anser Timbro.

Tidningen Näringslivet, som ägs av Svenskt Näringsliv, har en pågående drive där kända krögare berättar om bortskämda anställda som inte vill jobba till de låga löner de erbjuds. Att höja till rimliga löner verkar inte föresväva dem.

Förutsättningarna för arbetsgivare att kräva sänkta löner för LO-anslutna har förbättrats när nu styrkebalansen på arbetsmarknaden har ändrats.

Arbetsgivarnas organisationsgrad har ökat kraftigt. Det säkrar att ingen arbetsgivare betalar mer i lön än vad Svenskt Näringsliv vill att de ska göra.

Samtidigt har LO-facken förlorat medlemmar.

Kalla kårar för löntagarna

De lägst avlönade på svensk arbetsmarknad har därmed fått en svagare ställning i löneförhandlingarna.
De politiska förutsättningarna har också gynnat arbetsgivaren.

Om vi har hög a-kassa och ett fungerande välfärdssystem finns alltid en bottenplatta av rimlig inkomst för att folk inte ska svälta ihjäl.

Med dagens regering ser vi nu denna välfärd alltmer smulas sönder. Det ger arbetsgivarna ytterligare utrymme att pressa ned lönerna.

Allt detta borde ge kalla kårar för Sveriges lägst avlönade.

Med svagare fack, med starkare arbetsgivare och med en regering som stänger alla övriga dörrar för rimligt liv till dem med lägst inkomster, börjar vi närma oss 1990-talets politik för svältlöner.

I tv föreslog högerekonomen Marian Radetzki då att lågavlönade i arbetaryrken borde få kraftiga lönesänkningar och tjäna som mest 5 000 kronor i månaden (i dagens penningvärde 8 000 kronor).

Han försvarade utfallet med orden: ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst. Och det gäller människor också.”

Alternativet: svält

Om folk fick svälta ihjäl om de inte godtog denna extremt låga lön så skulle de jobba till vilken skitlön som helst – och då skulle arbetslösheten sjunka, ansåg han.

Inslaget blev något av en YouTube-succé som spelades upp som en skräckvideo. Men i dag har tiden kommit i kapp.

Regeringen urholkar nu allt stöd till de lägsta inkomstgrupperna, och med Sverigedemokraterna och Moderaterna i spetsen attackerar Tidöregeringen LO-anslutna fackförbund.

Och på detta lägger Svenskt Näringsliv miljontals kronor på att propagera för sänkta löner för de allra lägst avlönade.

Och nu kommer det riktigt otäcka.

Om vi verkligen ska hålla oss till ekonomisk vetenskap och sluta pladdra om kvasivetenskaplig hittepåpropaganda om att ”dynamiska effekter gör att rika jobbar mer” och att ”alla fattiga är lata”. Om vi alltså håller oss till det som det finns vetenskapligt stöd för, så ligger det faktiskt en sanning bakom Radetzkis och Tidöregeringens nygamla linje, alltså att arbetslösheten sjunker om folk får svälta.

Mungiporna nedåt

Redan för 36 år sedan förklarade ekonomiprofessor Lars Calmfors detta samband tillsammans med den engelske ekonomen John Driffill. De åskådliggjorde sambandet genom den så kallade Calmfors-Driffill-kurvan som tecknas som en halvcirkel, eller som en ledsen mun med mungiporna nedåt.

Den ena ytterligheten längst ned i ena mungipan visar en ekonomi med starka fackförbund där lönerna bestäms genom kollektivavtal.

Då är också arbetslösheten försvinnande låg. Det är här, eller strax intill, som Sverige har befunnit sig under en lång rad av år. Med starka fack och låg arbetslöshet.

Kurvan säger ingenting om lönenivåerna men i ett sådant samhälle är lönespridningen låg eftersom starka fack bär upp de lägst avlönade.

När vi rör oss uppåt längs mungipan är det ett tecken på att facken blir svagare och kollektivavtalet urholkas och fler tvingas acceptera den lön som arbetsgivaren erbjuder.

När vi befinner oss högst upp är arbetslösheten mycket hög. Lönespridningen är hög eftersom de lågavlönade har fått ännu sämre löner.

Antifackligt mönstersamhälle

Går utvecklingen tillräckligt långt upphör kollektivavtalen att spela någon roll alls. Alla löner sätts av arbetsgivaren i samtal med varje enskild anställd.

Det som då sker är att arbetslösheten åter sjunker.

Vi har då nått Marian Radetzkis och Tidöregeringens mönstersamhälle. Arbetsgivarna kan erbjuda de lägst betalda anställda ännu lägre löner. Accepterar de inte får de svälta ihjäl eftersom inga fack finns för att företräda dem och politikerna har monterat ned välfärdssystemen.

Sverigedemokraternas antifackliga linje röner i dag framgång när Svenskt Näringsliv och vår konservativa regering med gemensamma krafter leder oss mot svunna tiders svältekonomi för de lägst avlönade.

De som drabbas är det stora LO-kollektivet. Den fråga vi ytterst måste ställa oss medan attackerna pågår är alltså vilken typ av samhälle vi vill skapa.