Sedan 2014 har september månad initierats som en ”Bi Awareness Month” av de amerikanska hbtq-rättighetsorganisationerna GLAAD och BiNet USA. 

Man kan säga att denna månadslånga uppmärksamhet tillkom som ett slags komplement till temadagen Bi Visibility Day (som firas den 23 september och som funnits sedan 1999).

Det hela syftar till att synliggöra och öka medvetenheten hos den breda allmänheten kring bisexuella existens och villkor. Tyvärr är det så att vi bisexuella fortfarande blir rätt marginaliserade och osynliggjorda, också inom queera kretsar – trots att vi utgör B:et i hbtqi-begreppet. 

Finns mycket spännande att diskutera om oss bisexuella

Om oss bisexuella finns otroligt mycket spännande saker att diskutera. Men jag skulle. i egenskap av filmvetare, vilja lyfta ett överraskande exempel på en film som blivit extremt omhuldad av det amerikanska bi-communityt: nämligen Marvel Studios kolossalt framgångsrika superhjältefilm Thor: Ragnarok (från 2017).

Hur i herrans namn detta kommer sig? 

Filmen är en fortsättning på tidigare Thor (2011) och Thor: the Dark World (2013). De två föregångarna är inte alls kultförklarade på samma sätt.

Mig veterligen förekommer heller inga uttalade bisexuella karaktärer och några sidohandlingar, kopplat till just bisexualiteten. Alltså, i klartext: Det förekommer inga karaktärer som ligger med både kvinnor och män.

Så… hur kommer det sig då att bi-communityt skapat denna sorts kollektiva kärleksförklaring till just Thor: Ragnarok? 

Varför Thor: Ragnarok?

När jag ställde frågan i ett amerikanskt bi-forum på Facebook fick jag veta at det handlar om två sammanvävda faktorer.

Det vanligaste svaret var enkelt och kort: Rollfigurerna i denna blockbuster är heta. 

Scott svarade: ”Is it because everyone is so god damn sexy?” Anthony svarade: “Hard to say (but seriously, every primary character is hot)” Haylee svarade: “Everyone’s hot. It’s like the Mummy”. Alison svarade: ”Because everything that Taika Waikiti directs is full of bisexual (and indigenous) sensibilities. And Ragnarok is a big one.”

Chris, däremot, tog sig tid att ge mig ett seriöst och utförligt svar.

I grund och botten handlar bi-communityts kultfavorisering om en kombination av destabiliseringen av könsrollerna och den campiga estetiken, berättade han för mig, inte alls så mycket om själva storyn – som jag trodde från början att fascinationen kretsade kring. 

Till stor del handlar det om ett humoristiskt förhållningssätt till de traditionella könsrollerna. På ett klassiskt vis används traditionella karaktärer från Hollywoodska superhjälte-konventioner för att etablera maktstrukturer och de parodiska inslagen blir ett sätt att kritisera (eller omförhandla) maktstrukturerna i fråga.

Några illustrativa exempel: Stereotypa framställningar av maskulinitet blir som upplösta bland de machoartade karaktärerna, inte minst Thor själv. 

I tidigare filmer framställdes han som något allvarsam, ädel och behärskad. Ett förkroppsligande av den traditionella alfahanne-hjälten. 

Känsliga alfahannar

Men i Ragnarok laddas denna rolltolkning snarare med självironisk humor och sårbarhet. Flera gånger blir Thor antingen föremål för komiken eller så försätter han sig i situationer som undergräver hans status som en ”gudaliknande” figur. 

I stället för att svara på det hela med hypermaskulin aggressivitet accepterar han sina begränsningar och vågar förlita sig på andra omkring honom.

En bjärt kontrast till den stereotypa bilden av en cynisk, brutal ensamvarg á la John Wayne eller Clint Eastwood.

I samband med att Thor utmanar maskulinitetsnormer inom ramen för superhjälterollen påverkar det hans utstrålning, menar Chris. Det gör att Thor får på en och samma gång ett hetero-romantiskt och homoerotiskt skimmer över sin gestalt.

Andra karaktärer har liknande förhållningssätt: Grandmaster (Jeff Goldblum) blir en satir över manligt ledarskap. I stället för att vara auktoritär med hårda nypor, framstår han som närmast udda och excentrisk i både klädstil och manér. 

Hulken/Bruce Banner (Mark Ruffalo) representerar det okontrollerade raseriet och dess koppling till traditionell manlig makt, medan Banner på motsvarande vis representerar det intellektuella och känslosamma. 

Banner inser sakta men säkert att monstret han blir bara leder till självskada, och inte något att vara stolt över.

Och Loki (Tom Hiddleton), som är filmens trickster, förlitar sig på sitt intellekt snarare än fysisk styrka. Relationen till Thor mognar under filmens gång och belyser vikten av familjeband snarare än konkurrensförhållande sinsemellan.

Starka kvinnor

Kvinnorna då? Hur förhåller sig de till traditionella könsroller? På sätt och vis förhåller även de sig till stor del till maskulinitetsnormer. 

Valkyrie (Tessa Thompson), som är en tidigare krigare för Asgårds räkning, framställs som lika skicklig och tuff som Thor. Hon uppvisar vissa beteenden som traditionellt förknippas med maskulinitet, till exempel att hon super och slåss, men även hon uppvisar sårbarhet. 

Det är alltså inte bara är ”manliga hjältar” som förmår att uppvisa styrka och känslighet. 

Man kan säga att Valkyries utveckling från att ha varit en desillusionerad legosoldat till att bli en allierad hos Thor avspeglar en inre process om att finna en identitet bortom de genusbundna arketyperna.

Och så har vi förstås Hela (Cate Blanchett), som förkroppsligar idén om jakten efter dominans, även till priset att det leder till förstörelse. Ett karaktärsdrag som annars brukar associeras till toxisk maskulinitet.

Allt detta sker i en specifik estetisk inramning av färgkodning, geometriska uppsättningar, metall- och läderkläder, titelkort i neon och ett synth-tungt soundtrack. Det skapar ett ganska campigt helhetsintryck.

En lekfull atmosfär

Thor: Ragnarok skapar en atmosfär, vars ton genomsyras av en lekfull och lockande känsla av det äventyrliga med normbrytande karaktärer i händelsernas centrum.

Camp är ett engelskt uttryck som refererar till en kulturell stil, som syftar till det teatrala, det extravaganta, det överdrivna. När man väl tänker på det, leder exempelvis Blanchetts och Goldblums gestaltningar inte helt osökt tankarna till dragshow-traditionen.

Med denna analys i beaktande, till stor del tack vare Chris, kommer jag förmodligen inte att kunna se om filmen igen på samma sätt som tidigare. Samtidigt undrar jag: vad ska man ha den här kunskapen till?

För egen del uppstår en viktig frågeställning och som jag anser är av stor vikt att fortsätta att begrunda. 

Måste bisexuell representationen alltid vara synlig för att existera? Eller har filmbranschen möjligen något att lära sig från det amerikanska bi-communityt och dess kultförklaring av Thor: Ragnarok att döma?