Hon sitter på mitt kontor och gråter. Tårarna strömmar nedför hennes kinder, hon kan inte hejda dem.

Hon pendlar mellan skam och en ilska som är svår att beskriva. Mellan snyftningarna muttrar hon: ”Hur länge ska jag orka? Hur länge ska det vara så här?”

Personen framför mig är undersköterska i hemtjänsten. Hon har arbetat i över 20 år inom samma kommun, på samma arbetsplats.

Lön långt under rikssnitt

Likt många av medlemmarna i Kommunal snittar hennes lön på runt 26 000 kronor. Det är 9 600 kronor mindre än medianlönen i Sverige.

Problemen slutar inte där. Förutom de uppenbara svårigheterna – låg pensionsavsättning, låg köpkraft, ett fysiskt slitsamt jobb och en vana att jobba även när man är sjuk – är hon ensamstående mamma till tre barn.

Efter en kostsam och utdragen vårdnadstvist sitter hon med stora skulder. Som om detta inte vore nog, är hon dessutom sjuk. Diagnosen är allvarlig och riskerar att ge långvariga skador om hon inte tar hand om sig. Men det är omöjligt sen hennes arbetsplats fick en ny chef.

Pressad arbetssituation

Redan första dagen på APT-mötet satte den nya chefen tonen: ”Jag är inte er kompis, jag är er chef” Hon fortsatte: ”Verksamheten har inte mött kundernas behov, och jag är här för att rätta till det.”

Orden landade och oro spred sig bland personalen. Till synes små förändringar följde snart: nya scheman, nya slingor. Kvinnan framför mig, som hade haft samma kunder i flera år, blev nu tilldelad sju nya personer att lära känna och ta hand om.

Det blev början på en förändring som fick hennes arbetsmiljö att bli alltmer pressad och ohållbar. Och det är där, i denna miljö av maktlöshet, som tystnadskulturen tog över. 

Ingen kan eller vågar säga ifrån

Tystnadskulturer är ett stort hinder för att må bra på jobbet. När vi tystas, av rädsla för repressalier eller av känslan att ingen lyssnar, förlorar vi möjligheten att påverka vår arbetsmiljö. Stressen byggs upp, och till slut drabbas vi både fysiskt och psykiskt. 

När ingen vågar tala om de problem som finns, skapas arbetsplatser där missförhållanden accepteras som norm. 

Tystnadskulturen tillåter arbetsgivare effektivisera utan att någon vågar säga ifrån och där faller den svenska modellen. En part får all makt.

Men det går att bryta om vi organiserar oss.

Undersköterskan är inte ensam

När vi står tillsammans med andra kollegor och medlemmar i Kommunal får vi en starkare och tydligare röst – en röst som kan bryta genom tystnaden och ställa krav på arbetsgivarna. 

Den undersköterska som satt framför mig med tårarna rinnande är inte ensam. Hennes historia är inte unik. Varje dag går tusentals kommunalare till arbeten där tystnadskulturen kväver våra röster och där arbetsgivarens krav förblir oemotsagda.

Vi tvingas bära våra rädslor, vår stress och vår smärta i ensamhet, medan arbetsmiljön runt omkring oss försämras. 

Splittrade är vi enkla att tysta

Hur länge till ska vi orka, hur länge till ska vi vara tysta?

Organisering är inte bara en nödvändighet – det är en överlevnadsfråga. Inte bara för facket, men också för mig som arbetare på min arbetsplats.

Det är vägen för att kvinnan på mitt kontor ska få tillbaka sin värdighet, för att vi som jobbar ska få våra rättigheter och vår hälsa.

Tystnadskulturen lever så länge vi är splittrade. Men när vi står tillsammans, enade som fackligt organiserade, finns ingen plats för tystnad längre.

  • Onur Esinsel
    Sektionsordförande Solna/Sollentuna, Kommunal