Svensk kriminalvård havererar av politiska löften om hårdare tag

RECENSION. I maj har jag jobbat tio år i verket. Jag hade kunnat skriva oceaner av text om upplevelserna innanför skalskyddet på kriminalvården, men det mesta har inte hamnat på papper ännu.

Att berätta om livet på anstalten ur en anställds perspektiv är svårt på precis alla vis. Det mesta utgör osäkert territorium.

Man riskerar att kliva in på integritetskränkande mark om man skriver om någon, oavsett hur uppdiktad personen är. Att skriva om lokaler, rutiner och regelverk innebär att säkerheten äventyras. Ifrågasättande är en risk i sig.

Det är svårt att göra sig av med en besvärlig tillsvidareanställd i statlig tjänst, men det går alltid att flytta en till platser där man absolut inte vill vara – i hopp om att man så småningom säger upp sig.

”Sluten anstalt” speglar verkligheten

Boken ”Sluten anstalt”, av Fanny Klang, är en berättelse från ett sådant inifrånperspektiv. Även om det är en fiktiv roman vet alla som befinner sig på insidan att den är en spegling av verkligheten utan överdrifter eller effektsökeri.

Författaren säger själv att det inte finns någon huvudperson i boken. Det är själva Kriminalvården historien kretsar kring.

Men boken berättas ur protagonisten Jonnas perspektiv. En ung tjej som sökt sig till jobbet som kriminalvårdare utan annat syfte än spänningen.

Vi får följa hennes första år i myndighetens tjänst och serveras en mängd scenarion där hyckleri och maktfullkomlighet porträtteras i små vardagliga händelser.

Genom konversationer, karaktärerna emellan, målas bilden av ett tandlöst regelverk upp. Ju längre in i historien vi förs, desto mer hopplös är känslan.

På fritiden har Jonna flyktiga, sexuella relationer med män hon träffar på Tinder. En av dem stjäl hon narkotikaklassad medicin av. Hon går på fest och röker en joint. Snattar i mataffären. En potentiell romans odlas med en av anstaltens långtidare, men vi får aldrig veta hur det går.

Vi får heller aldrig veta om Jonna väljer att jobba kvar.

Ångest för chefen

I bakgrundsbruset ligger ångesten över att ha en chef som bara dyker upp för att utdela reprimander. Som styr anstalten med det underliggande hotet om omplacering eller uppsägning för de anställda som inte passar in i eller fogar sig för batongligan.

Jag läser ut boken på två dagar. Det är snabbt jobbat. Jag var ett sånt där barn som inte gjorde annat än att läsa så länge ingen tvingade mig. Men som blockerades totalt så fort skoluppgifter, arbete och möjligheten till högre studier hängde på det.

Det hela har förbättrats med hjälp av ADHD-diagnos och medicinering, men mitt litterära självförtroende har fått sig en törn och är fortfarande under reparation.

Jag läste boken snabbt för att jag inte kunde sluta läsa. Det är ett bra betyg. Men ju närmre bokens slut jag kom, desto mer längtade jag efter den där förlösande känslan som aldrig infann sig.

Jag tänker att just detta – det oförlösta – också speglar hur det är att vara anställd i Kriminalvården idag om man inte riktigt har funnit sitt syfte eller tillvägagångssätt ännu.

Ett evigt tröskande för en lön som inte matchar risken man tar, eller de insatser man gör, där ingenting riktigt börjar eller slutar. Där en händelse bara vävs in i en annan utan uppehåll.

Läst berättelsen tusen gånger förr

Klangs roman är nog mer spännande för den som aldrig befunnit sig innanför, men … nu är det mig de ombett att recensera den här boken. Och jag har ju gjort just det. Befunnit mig innanför.

Och jag har läst den här berättelsen tusen gånger förut. I incidentrapporteringar, anmälningar om kränkande särbehandling, JO-beslut, PAN-referat, tjänsteanteckningar och misskötsamhetrapporter.

I “Sluten anstalt” är det ett stycke som drabbar mig lite mer. En av de intagna berättar att han är hotad och måste isoleras. Eftersom isoleringsplatser är få och därmed hårdvaluta krävs det mer för att han ska kunna få en plats. 

David, en av de mindre sympatiska karaktärerna, låter honom förstå att ett vagt hot utan namngivna plågoandar inte kommer att ge något, varpå den intagne strax därpå kastar en stol in i vaktkuren. 

Medan han brottas ner frågar han David om det är tillräckligt. Det är det. 

Men till priset av att han resten av verkställigheten tvingas sitta mellan fyra väggar utan att få ta del av den nedklassning, utsluss och behandling som annars hade kunnat hjälpa honom framåt. 

Ingen vill medge att det där är ett möjligt scenario, men alla vet att det mycket väl kan hända. 

De leende anstaltscheferna har sett på mig från artiklar på intranätet och i kriminalvårdens personaltidning ”OmKrim”. Historien har berättats i lunchrummen, på personalfesterna och under de interna utbildningarna.

Värdefullt perspektiv

Flera dagar efter att jag vänt sista bladet fattar jag att det inte är mig boken är till för i första hand. Den ger inte bara ett värdefullt perspektiv åt den som aldrig befunnit sig på insidan, utan förhoppningsvis även till den som varit intagen själv.

Jag har levt i den här boken, omkring den och förbi den i snart tio år och har hittat ett sätt att förhålla mig. För mig har det fackliga arbetet varit en väg framåt bland flera, och hur tröstlöst det än kan kännas så gör det faktiskt någon sorts skillnad.

Jag har sett kriminalvårdsinspektören som författaren beskriver söndra och härska, för att efter gediget fackligt arbete slutligen faktiskt bli omplacerad.

På en anstalt, inte helt olik bokens anstalt Kockbacka, har en toxisk miljö baserad på rädsla och repressalier successivt bytts ut mot ett öppet klimat där man vågar prata med sina kollegor och överordnade när saker inte känns bra.

Men det kommer inte gratis, precis som det aldrig gjort på någon arbetsplats. Jag hör fortfarande historierna från kollegor på andra verksamhetsområden, men förhållandevis sällan från min egen anstalt och mitt verksamhetsområde.

Mängden intagna ökar lavinartat

Och en sak oroar mig. Mängden intagna i svenska anstalter har ökat lavinartat bara under de senaste två åren. Den politik som nu verkar för hårdare tag, längre straff och mindre möjligheter till rehabilitering hade inte fullt blommat ut när Fanny Klangs Jonna tog första steget in på Kockbacka.

Oaktat den osunda kultur som lever och frodas lokalt på flera av Kriminalvårdens verksamhetsställen runtom i landet kan jag intyga att myndigheten är havererad på många plan.

Kapacitetsökningen sker på politiska grunder som vill att vi straffar hårdare i stället för att vårda och göra samhällsförändringar där välfärd och sociala insatser prioriteras på riktigt.

De som betalar det högsta priset för den politiken är de frihetsberövade. Frihetsberövade som också är någons barn, förälder, syskon, partner och vän. Frihetsberövade som någon gång ska komma ut och vara som du och jag.

Leva som våra grannar, kollegor och kamrater.

Att ge omsorg genom behandling och rehabilitering är det enda rimliga, men det blir svårare och svårare för varje år som går.

Resurserna ökar inte i takt med mängden intagna. I förlängningen innebär det att den stora förloraren är hela samhället. Hur kan det vara försvarbart att dessa människor kommer ut men utan verktyg för att förändra sin tillvaro?

De som utsätts betalar högsta priset

Ser man bara till de kostnader som blir följden av exempelvis missbruk och våldsbrott är det inte försvarbart att förbise att det vi gör nu står i direkt motsats till vad vi borde. Och då har vi inte ens snuddat vid brottsofferperspektivet och allt lidande som följer av att intagna inte ges det stöd de är i behov av. 

För det är ju till syvende och sist de som utsatts för våld, hot och övergrepp som betalar det högsta priset när behandling och rehabilitering uteblir och “bättre ut” är tomma ord. 

Förövaren ska så sakteliga återgå till sin plats och bli den där grannen, kollegan eller kamraten igen. Vill vi då att han ska ha fått ta del av bokens version av kriminalvård, eller vill vi ha den sortens vård som faktiskt fungerar?

Om det var så illa då boken utspelar sig, när det fortfarande fanns mer folk och resurser än det gör idag, hur blir det då om ytterligare några år?

Jag läser ut “Sluten anstalt” på två dagar. Skriver text, raderar, skriver igen. Raderar. Jag vill säga så mycket men jag har varken plats eller tid. Kanske inte heller mod. Jag skriver igen.

“Det är en bra bok, läs den!” Jag bara önskar att den inte kändes som vardag. Jag önskar den var hittepå. Att den var spännande även för de som fortfarande är kvar i det Fanny Klang lämnade.