Skillnaderna mellan olika yrkesgrupper sträcker sig långt bortom inkomst. Det är semester, möjligheten att arbeta hemifrån, möjligheten att flexa in och ut. Att slippa bli övervakad och bli betrodd med att sköta sin arbetstid utan in- och utstämpling. 

Livet är inte bara orättvist, det är också olika tungt och stressigt. Rapport efter rapport om könsgapet, hur det obetalda hemarbetet fördelas, om hur kvinnors karriärer direkt förstörs av att ha barn. En sjunkande nativitet i kombination med en åldrande befolkning.  
 
Det är mot bakgrund av det som Magdalena Anderssons tystnad i frågan om arbetstidsförkortning är så provocerande. 

Kommunal inte emot

Till Arbetet säger hon att hon passar på frågan eftersom LO är tydliga med att de vill gå avtalsvägen. Men hon har fel. LO kan tänka sig avtalsvägen, de kan tänka sig lagstiftning. Det var vad man beslutade på sin kongress i våras; att inte låsa sig våd något. 

Kommunals ordförande Malin Ragnegård är exempelvis inte kritisk mot att politikerna griper in. Inte heller Handels Linda Palmetzhofer eller Byggnads och Elektrikerna. De ser en verklighet där tjänstemännen drar ifrån i gråzoner som socialdemokratin nu vägrar reglera. 

Men inget av detta biter på Magdalena Andersson. Hon vill utreda, analysera, noggrant avväga innan hon tycker nåt. En respekt som inte visades svenska löntagare när pensionsåldern höjdes. Då var det samhällsnyttan framför allt. 

Kanske hade resonemanget varit mer trovärdigt om den höjda pensionsåldern inte klubbats igenom utan några undantag för dem som sliter sönder ryggarna, handlederna och själarna på svensk arbetsmarknad. Att facken inom LO motsatte sig detta verkar då ha spelat mindre roll. 

Och som socialdemokrat, är inte svenska löntagares intressen likställda med just samhällsnytta? Är inte den klasskniv som skär igenom vårt samhälle och låter ohälsa, olycka, orättvisa och misär gro längre ett problem? 

Andersson måste våga

Det är lätt att tro att man råkat läsa fel när en socialdemokratisk partiledare utan vidare kan avfärda både karensavdrag och arbetstidsförkortning. Men här är vi. 

Och ska LO förbli relevanta för sina medlemmar, och inte minst sina potentiella medlemmar, behöver man faktiskt visa tänderna. Stora reformer må kosta pengar men de växande klyftorna kostar alltid mer. 

Nästa år är det partikongress. Då ska partiprogram uppdateras och de omtalade arbetsgruppernas förslag diskuteras. Där behöver partiorganisationen Socialdemokraterna tydligt ta ställning för arbetare, för jämställdhet och på riktigt visa på att det finns ambitionen att göra vardagen bättre för folk. 

Det ovillkorliga stöd S tror sig ha i facken bör inte tas för givet. Och skeptikerna läser också Arbetet. 

Att Magdalena Andersson vägrar ta i fråga om arbetstidsförkortning är lika svagt som att utrikesminister Maria Malmer Stenergard vägrar tycka något om Gaza. Skillnaden är att vi faktiskt inte kan förvänta oss mer av en SD-regering. Vad är Magdalena Anderssons ursäkt?