Den viktigaste grundsatsen i FN-organet ILO:s statuter är devisen ”En arbetare är ingen vara”.

Varje anställd på alla arbetsplatser ska alltså först och främst ses som en människa, inte som en insatsvara i produktionen.

Därmed ska alla anställda behandlas som medmänniskor.

Som vi vet har denna devis många gånger malts till bitar.

Jobbet knäcker gruvarbetarna

I apartheidregimens Sydafrika gränsade arbetet till slavarbete där arbetarnas behov av sociala strukturer var oväsentligt.

Under den fulla apartheidregimens dagar arbetade en majoritet – betänk detta, en majoritet – av den svarta vuxna manliga befolkningen under långa tider på plantager och i gruvor skilda från sina familjer.

De kom endast hem på helger eller storhelger.

De problem som härjade i de kluster av lågbetalda, familjelösa manliga arbetare som fraktades fram och åter till landets plantager och gruvor användes samtidigt som ett bevis på den svarta rasens underlägsenhet.

Det vill säga, samma strategi som svensk SD-höger regelbundet tillämpar i sina hatkampanjer mot invandrare, och som Kristerssons moderatledda regering hjälper till att underblåsa.

Ett annat land som haft liknande problem, fast utan någon etnisk underton är Australien. Här har arbetare sedan lång tid fraktats från sina familjer till jobben i gruvorna i västra delen av landet, enligt ett mycket omfattande ”Fly in-fly out”-program.

Arbetare flygs in och jobbar i flera veckor i sträck i gruvorna långt från sina familjer och sina sociala sammanhang.

Den kraftiga ökningen av psykiska problem och utbrändhet hos dessa arbetare har nu  fått samhället att reagera.

Bo i lägenheter utan kök

Företag och stat genomför därför just nu större sociala satsningar på gruvorterna och anpassar arbetsplatserna efter familjestrukturer.

Arbetarna ses mer som medmänniskor och mindre som insatsvaror i produktionen.

Men hur är det i Sverige?

Vi har nu vår egen guldrusch till norrländska städer. Men regeringen avfärdar alla de sociala satsningar som är ett måste för ett fungerande arbetsliv.

Barackstäderna för arbetare i de norrländska tillväxtstäderna växer upp i en tid när landets arbetsgivarförening Svenskt Näringsliv på allvar i stället lanserar förslag på nya byggregler där bostäder inte ska behöva ha något kök.

Och där vi har en svensk finansminister som prioriterar sänkt skatt för högavlönade i stället för sociala satsningar i de norrländska tillväxtorterna.

För den aggressiva höger som i dag härskar i både sociala och andra medier är det här en fruktbar utveckling. Genom att vägra ta hänsyn till sociala orsaker är det lätt att förklara alla problem med arbetarnas egen skuld.

Tyvärr driver vår arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) samma linje.

Fraktas som styckegods till Norrland

I ett explosivt utspel för en tid sedan krävde Johan Pehrson att arbetslösa arbetare i övriga Sverige ska lämna sina familjer och ensamma åka till de norrländska barackerna som ett villkor för att över huvud taget få någon a-kassa att leva på.

Arbetare ska alltså fraktas som enskilt styckegods till produktionen i Norrland, enligt vår liberala arbetsmarknadsminister.

Att skapa sociala strukturer med fler möjligheter att umgås och att bo med hela familjer verkar inte föresväva honom.

Devisen ”En arbetare är ingen vara”, den första meningen i FN:s viktiga Philadelfiadeklaration, är uppenbart ett okänt begrepp för Sveriges arbetsmarknadsminister.

Philadelfiadeklarationen klubbades år 1944. Det är hög tid för Svenskt Näringsliv, Johan Pehrson och övriga Tidöregeringen att följa FN:s devis.