Arbetet har kartlagt vilka yrken som tjänar bäst och sämst. I topp ligger direktörer och andra bossar. I botten: barnskötare och städare. Yrkesgrupper där många har utländsk bakgrund. 

Och sedan årtionden tillbaka har skattekvoten i Sverige sjunkit och miljardärerna blivit fler. Betyder detta att gemene svensk har mer i plånboken? Tja, det stämmer för en del i krontal men efter en sommar där banker gjort rekordvinster och glassen är rekorddyr så är det inte känslan. 

Trots att en av de allra bäst betalda chefar på Scania, ett företag där anställda också får bonus följer det en ordning som gjort att inkomstgapet är enormt. Den som har mest får också mest. Den som har lite får nöja sig med smulor. 

Arbetarkvinnor halkar efter

I en rapport utgiven av det nylanserade Jämställdhetsinstitutet konstateras att klass och kön spelar väldigt stor roll för hur gott ställt man har det i Sverige. Detta i sig är ingen nyhet. Anledningarna är många. Men en som borde bekymra alla som verkar för, eller i alla fall hoppas på en jämnare spelplan: arbetarkvinnor med invandrarbakgrund halkar efter. 

LO har i flera år tagit fram rapporten Jämställdhetsbarometern. Med hjälp av klass och kön har den blottlagt de systemfel som hindrar kvinnor i arbetaryrken tillbaka. Det är avsaknaden av barnomsorg under faktisk arbetstid, föräldraförsäkringen och vabbens utformning. 

Men Jämställdhetsinstitutet introducerar ytterligare en dimension; etnicitet. För många är det främmande och obekvämt. Spelar det någon roll vart folk kommer ifrån? 

Och som bekant påverkar inkomst och makt även hälsa och allmänt mående, något som inte minst blev tydligt när Kommunal släppte rapporten ”Var kommer du ifrån? Egentligen?”. Tydligen är det även skit på jobbet för denna grupp.

Kommunal visar på krisinsikt men har trots det svårt att nå sina medlemsmål.

LO behöver göra mer

Varken Svenskt Näringsliv eller regeringen ser problemen. Det är deras strategier och budgetar som vidgar det redan enorma avståndet. Ett välorganiserat motstånd med vind i seglen. 

De som behöver göra mer är facken inom LO, och LO. Men anslutningsgraden sjunker stadigt. Endast 59 procent av alla arbetare var 2023 anslutna till ett fack. För tjänstemän var motsvarande siffra 73 procent. 

Från högerhåll är motståndet riktat direkt mot facklig organisering. Rekordhöjning av a-kasseavgiften och osäkra anställningsformer under Reinfeldt. Motstånd mot fackliga skyddsombud och sämre a-kassa under Kristersson. 

Trots motstånd så är facken enorma organisationer med stora resurser. Men en organisationsgrad på under 60 procent är inte bra. Och priset betalas just nu av den grupp som minst har råd: arbetarkvinnorna med invandrarbakgrund.

Risk att dö ut

Och lyckas arbetarfacken inte med att organisera fler med invandrarbakgrund kommer facken tappa både i trovärdighet och styrka. Dessutom behöver fler faktiskt inse att det inte rör sig om moral när det kommer till att organisera arbetare med invandrarbakgrund.

Anser inte löntagarna att facken är relevanta för dem kommer de ju att dö ut.

Det är därför viktigare än någonsin att att LO-facken faktiskt ser över sina resurser och de arbetstimmar de disponerar. Klokt vore att rikta om ett gäng så att fokus hamnar på det allra viktigaste: att bli fler och pressa på för mer lön och bättre villkor. Och en krisinsikt kring att man faktiskt har svårare att nå löntagare med invandrarbakgrund.

Inbyggd orättvisa i vårt system

I Sverige är det så att de rika har ätit sig fetare. Efter en lång högkonjunktur med rekordlåga räntor i det skatteparadis som är vårt land så var det löntagarna som fick stå tillbaka, ta ansvar och slanta upp när ekonomin vände.

Arbetarkvinnor, som inte sällan arbetar i samhällsbärande yrken, får aldrig ens en bråkdel av vad de förtjänar. Vem ska på sikt ens vilja vara barnskötare?

Mycket ska däremot ha mer. Trots år av minusräntor och skattelättnader, rekordmånga svenska miljardärer och växande klyftor ska de nu belönas i kommande budget. Förlorarna spås vara låginkomsttagare och boende i hyresrätter. 

Med en högermajoritet i riksdagen och rekordsvaga fack ser framtiden inte särskilt ljus ut. Men känslan av orättvisa känns hos många, inte minst när pressen ökar på jobbet och kostnaderna skenar.

Och varenda småbarnsförälder som möter en barnskötare på sin förskola vet och känner att 26 600 kronor för deras insats är ett hån. Tyvärr finns inga genvägar för att nå förändring men tack vare Jämställdhetsinstitutet vet vi i alla fall vad som behöver göras.