Strid om vad som är ”normala” löneökningar i nästa avtalsrörelse

2025 år löper 500 kollektivavtal ut. Därmed är den kommande avtalsrörelsen ovanligt omfattande.

De löneökningar som fack och arbetsgivare i industrin enas kring under våren blir en norm – ett ”märke” – för hela arbetsmarknaden.

Sedan den förra avtalsrörelsen 2023 har lönerna i Sverige ökat med ungefär 4 procent om året. Det är en klar uppväxling jämfört med de 2,5 procent per år som gällde hela perioden 2010 – 2022.

Facken hävdar att lönerna kan fortsätta öka i den ”uppväxlade” takten. Inte minst höga vinster i näringslivet talar för det, enligt LO:s ekonomer.

”Tuff” lönestrid väntar

Skulle facken stå fast vid den här inställningen blir avtalsrörelsen 2025 tuff, varnar Per Hidesten, vd för Industriarbetsgivarna.

– De avtal som slöts 2023 gav de högsta löneökningarna sedan Industriavtalet kom till 1997. De förhandlades fram i ett väldigt speciellt läge: efterverkningarna av pandemin, Rysslands invasion av Ukraina och hög inflation, säger Per Hidesten.

– I grund och botten speglar avtalen inte de ekonomiska förutsättningarna. Nu måste vi tillbaka till ett normalläge.

Vad ”normalläge” innebär vill Per Hidesten inte ange i siffror, men han påminner om att avtalen från 2023 gav 4,1 procent första året och 3,3 procent andra året, och alltså ”pekar nedåt”.

Försiktiga löneökningar undantag

Men facken har en annan bild av vad som är ”normal” löneökningstakt. Det är snarare de försiktiga löneökningarna 2010 – 2022 som utgör undantaget.

– Vi ”taktade ner” efter finanskrisen, eftersom vi såg att industrin hade problem med konkurrenskraften, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

– När vi sedan växlade upp löneökningarna 2023, så var vi tydliga med att det inte var tillfälligt. Uppväxlingen hade ingenting att göra med den höga inflation som rådde just då.

”Samma härad” som 2023

Med reservation för det osäkra läget i omvärlden anser Marie Nilsson att löneökningarna i 2025 års avtal ska ligga ”i samma härad” som 2023.

Unionens förhandlingschef Martin Wästfelt använder samma lite ålderdomliga ord.

– Det är för tidigt att säga vad det nya normala är, men det ligger i samma härad där vi befinner oss nu. Det är fullt förenligt med god konkurrenskraft.

Enligt facken ökar lönerna i Sverige i takt med andra EU-länder, och långsammare än i Tyskland.

Höga vinster i näringslivet

När de talar om god svensk konkurrenskraft och höga vinster i näringslivet stöder de sig inte bara på egna analyser, utan också på en rapport från Partsekonomerna, en grupp ekonomer från både facken och arbetsgivarna i industrin. De säger bland annat att jobben i industrin blivit fler och att produktion och maskininvesteringar ökat mer i Sverige än exempelvis Tyskland.

– Sedan 2017 har vi klarat konkurrenskraften relativt väl, medger Per Hidesten. Men det beror enbart på valutan. Och vi vill inte konkurrera med en svag svensk krona. Vi vill konkurrera med bra produktivitet.

Produktiviteten svänger våldsamt

Produktiviteten, alltså hur mycket vi tillverkar per arbetad timme, har svängt våldsamt de senaste åren på grund av coronakrisen och kriget i Ukraina.

Det gör att den är svår att mäta. Men grovt räknat förbättras den numera med 1,5 procent per år i Sverige. Vilket är lite mindre än förr, men inte sämre än i andra EU-länder.

Om vi håller jämna steg med EU, vad är problemet?

– I Industriavtalet står att vi ska stärka konkurrenskraften, och det gör vi inte, svarar Per Hidesten.

– Och våra industrier konkurrerar inte bara med länder i EU, utan med Kina och USA. Jämfört med dem halkar vi efter.

Konkurrenskraften utgångspunkten

Industriavtalet säger att industrins konkurrenskraft är utgångspunkten för löneförhandlingarna, och för Per Hidesten är alla andra hänsyn underordnade.

När Arbetet frågar vad det är för fel med LO-förbundens återkommande satsningar på de lägst avlönade blir svaret att ”det har ju ingenting med konkurrenskraft att göra”. Dessutom skapar det ett tryck på lönerna underifrån ”som inte är motiverat av produktivitetsförbättring”.

Under en följd av år har lärare, sjuksköterskor och andra tjänstemän i offentlig sektor tecknat sifferlösa avtal – alltså centrala avtal som inte säger hur mycket lönerna ska öka – och i praktiken fått mer än märket.

Protest mot tjänstemäns glidning

Bland andra Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog har protesterat mot en ordning där arbetarna tar ansvar för en disciplinerad lönebildning medan stora grupper av tjänstemän kan glida iväg.

– Jag håller med honom, säger Per Hidesten. Vår modell bygger på att märket ska vara normerande för alla. Att då teckna centrala avtal med syftet att kringgå märket är inte acceptabelt.

I höst ska LO-förbunden diskutera fram gemensamma krav att driva i avtalsrörelsen. Är det bra eller dåligt att LO-förbunden håller ihop?

– Jag har förhandlat fram centrala avtal många gånger, både när LO varit samordnat och när LO inte har varit det, bland annat när Pappers har stått utanför LO-samordningen. Vi har kommit överens i alla dessa olika lägen, svarar Per Hidesten.

– Men om LO inte är samordnat finns det risk för större osäkerhet i förhandlingen.