Minns ni debatten om rollspelen? Jag menar inte de vagt Vegasdoftande Sexy Nurse-kostymerna från Buttericks. Jag menar såna tärningar med sextiofem sidor och Drakar & Demoner.

Under 80- och 90-talet var stämningen lite grann så att om man lät sina barn låtsas vara en orch i källaren efter skolan skulle man tacka sin lyckliga stjärna om de inte gick med i ett satanist-anarkistiskt black metal-band och började stycka hamstrar på fritiden. 

Så här kunde det låta i Göteborgs-Posten för snart 40 år sedan:

”Pojkar i den här åldern är väldigt lättpåverkade och lever sig så starkt in i de här rollfigurerna att de har svårt att skilja på verklighet och fantasi. De har blivit mer aggressiva och våldsinriktade […] läs dem och ni förstår vad jag menar. Sätt sedan stopp för dem.” 

Man kan inte bli poet i sin hemstad, och man kan tydligen inte heller bli ett kulturfenomen i sin samtid. Nu kan vi skratta åt de som trodde att det var via brädspelen samhället hade mött sin baneman, men tongångarna genljuder i de senaste månadernas utspel om sociala medier.

Magdalena Andersson låter som 1980

I en intervju med Dagens Nyheter jämför Magdalena Andersson sociala medier med tobak och alkohol, och säger att det är ”en vuxenvärld som svikit barnen”. 

DN visar klipp för Andersson visas där barn vittnar om att de på videoappar och i sociala medier sett ren tortyr och annat våld. 

Jag betvivlar inte att det ibland cirkulerar videor med de motiven på nätet, men att framställa det som att det är vardagsmat på Instagram och Tiktok är direkt osant. 

Det påminner inte heller lite om det gamla SVT-magasinet Studio S, där man 1980 etablerade begreppet “videovåld”, och ramade in allt med berättelser om mellanstadiebarn som sett människor bli upphängda i köttkrokar.

Faktum är att om man sätter intervjun  med Magdalena Andersson jämte den som gjordes med dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström är likheten nästan komisk. 

Liberala galningar

Det är svårt att motivera varför vi inte ska använda alla tillbuds stående medel för att skydda det mest värdefulla vi har. Att presentera ett förslag som ett försök att “tänka på barnen” är också att implicera att alla som motsätter sig det skulle ha något annat än barns bästa i åtanke.

Alla som inte accepterar totalförbud som första och enda åtgärd kan avskrivas som någon sorts degenererade liberala galningar. 

Varje nytt fenomen är det som slutgiltligen kommer att driva ungdomen i fördärvet. Sådan var jazzen, hårdrocken, MTV och BBS:erna. Sådana var till och med böckerna på 1800-talet.

I dag fattar vi att de flesta som ägnade sig åt rollspelande hittade vänner och sammanhang, och en första chans att på egen hand utforska de mer komplexa dimensionerna som ryms i vuxenblivandet.

Moral, vänskap, våld. Kärlek.

Nu kan jag bara tala för mig själv, men jag överlevde både Iliaden, Tumblr (som på min tid var mest känt som en smältdegel av ätstörningshets och parasociala fangirls som gränsade till stalkers) och en lagom lång Mutant-fas. Trots att alla tre hade våldsinslag.

Den gemensamma nämnaren för vuxenvärldens moralpanik verkar vara de av barnens arenor de själva inte förstår.