Simon Nilssons arbetspass i LKAB:s gruva i Malmberget börjar klockan 14.00. Det är fredag den 5 juli. Han tar pickupen, en Toyota Hilux, ner i till en ort, alltså en gruvgång, i malmkroppen Fabian – 1030 meter under jord. 

Där jobbar han ensam som bergförstärkare vid ”frontlinjen”, som han beskriver det. Hans jobb är, kan man säga, att säkra berget för att det ska vara tryggt att jobba där. 

Från nätriggen – ”en stor och lång maskin med två armar” – borrar han bland annat ungefär tre meter djupa hål in i berget och fyller dem med cement och bultar. 

På orten där han befinner sig finns varken mottagning på telefonen eller kommunikationsradio. 

Han håller på att slå i gång en cementblandning när han av ren slump vänder sig om. Kroppens vanebeteende ser till att han tycker sig se en lampa lysa i bilen.   

Han går dit direkt, tänker att han kanske glömt stänga en bildörr. När han öppnar bildörren väller i stället svart giftig rök ut – och rakt in i hans lungor. 

Värsta som kan hända i en gruva

Det värsta som kan hända i en gruva, berättar Simon Nilsson, händer: Det brinner.

Rök letar sig nämligen upp – och där uppe i gruvan finns det fler nivåer där gruvarbetare jobbar. 

I samband med att han öppnar bildörren får branden extra syre. Bakrutan av bilen exploderar. Det blir ”världens inferno” – och Simon Nilsson har svårt att andas.

Han springer tillbaka till nätriggen för där finns en flykthuva – en gasmask som filtrerar bort rök och gaser. Han drar på sig den, griper tag i brandsläckaren, springer tillbaka till bilen och tömmer den. Då kommer han på att det finns en till brandsläckare på flaket till bilen. Han tömmer den också.

”Annars dör jag”

Vid det laget ser Simon Nilsson inte ens handen framför sig.

– Då tänker jag: ”Jag måste härifrån annars dör jag”. 

Men hur ska han hitta ut? 

Han upptäcker en gul 1000-voltskabel på marken. Han vet att den går från riggen till ett elskåp på väg ut. Han vet att gruvgången är 170 meter lång. Han vet att elskåpet är belägen ungefär på mitten av gruvgången. 

Efter att han nått elskåpet måste han försöka ta sig ut på fri hand. Efter tio meter slår han i en vägg. Han är redan desorienterad. Nu måste Simon Nilsson ta ett beslut. Antingen går han till höger – eller till vänster.

Det ena hållet leder tillbaka till den brinnande bilen. Det andra hållet leder honom ut. 

– Jag fattar rätt beslut, säger Simon Nilsson.

När han gått 250 meter börjar röken lätta.

När han gått 350 meter får han mottagning på mobilen. 

Han gissar på att det då gått en kvart sedan han upptäckte att det lyste i bilen. 

– Men det är svårt att säga när man famlar runt i mörkret.

Larmet räddar kollegorna

Simon Nilsson larmar LKAB:s egen räddningstjänst. Han träffar på en kollega som skjutsar honom upp två nivåer och möter där räddningsledaren. Att andas är fortfarande svårt och han tar på sig en syrgasmask. Han får skjuts upp till industrivakten där det väntar en ambulans. Han åker till sjukhuset där man testar syresättningen och tar blodgasprover. 

– Det enda jag kunde tänka på när jag låg på sjukhuset var: ”Har de fått ut alla?”, säger Simon Nilsson. 

Efter att Simon Nilsson larmat lyckades man evakuerade alla som jobbade i malmkroppen. Verksamheten stängdes ner under de timmar som räddningstjänsten behövde för att säkra platsen.

– I efterhand kan man säga att man vunnit sig själv och andra tid genom att jag tömde brandsläckarna, säger Simon Nilsson. 

Hans agerande var instinktivt, berättar han. Där och då fanns ingen rädsla.  

– Jag har jobbat inom akutsjukvården i åtta år så det kanske har bidragit till att jag höll mig så lugn.  

Går till jobbet nästa dag

Efter några timmar på sjukhuset får Simon Nilsson åka hem. Dagen efter återvänder han till jobbet – ”lika bra att hoppa upp i sadeln direkt”. Då axlar han rollen som gruvstab och leder arbetet i gruvan. Han hoppar in där ibland. 

– Dagarna efter hade jag hosta och ont i halsen och lungorna. Då slapp jag anstränga mig fysiskt i alla fall. 

Han pratar mycket med kollegorna. Genom det kan han bearbeta det som har skett. Efter jobbhelgen går han på semester. I dag mår han ”ändå bra” men konditionen har fått sig en smäll, känns det som. Efter semestern ska han kolla upp hur lungorna mår.

LKAB utreder händelsen

Och nästa vecka börjar han jobba igen. Det känns okej – oddsen är ju väldigt små för att något liknande ska hända igen, säger Simon Nilsson. Det han tar med sig är vetskapen om hur snabbt det går, med rökbildning under jord. Och att han nu vet hur han reagerar i en krissituation.

– Men man kan ju tänka så här i efterhand: vad hade hänt om jag inte vänt mig om? Om jag snubblat och blivit liggandes i gruvan? 

Vad det var som utlöste branden funderar alla på jobbet på, berättar Simon Nilsson, inklusive han själv. 

LKAB utreder händelsen.