Efter de politiska attackerna för några år sedan mot LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som den heter, har LSS åter hamnat i bakgrunden.

Så hur är läget i dag?

Jo, två tredjedelar av alla med personlig assistans enligt LSS är nöjda, enligt de kartläggningar som gjorts.

På en förskola skulle det visserligen vara katastrofalt uselt resultat med en tredjedel missnöjda barn/föräldrar.

Likväl måste vi komma ihåg att LSS är en fantastisk lag när den fungerar och när kommuner tillämpar lagen så som den är tänkt att fungera. Då ger LSS människor med funktionsnedsättningar den frihet alla borde kunna ta för givet.

Problemet är de stora skillnaderna över landet.

Raderar stödet till utsatt grupp

Det stora haveriet som regelbundet möter oss i LSS-rapporteringen orsakas av kommuner som gör egna tolkningar och rättsliga instanser som godkänner nya kryphål i lagen.

Och ytterst naturligtvis av de politiker som låter detta ske.

Att en mellansvensk kommun efter mycket grubblande bedömer att andningshjälp kan ges som ”punktinsatser” för en rullstolsburen person med kraftigt nedsatt andningsförmåga är ett nästan parodiskt exempel.

Skulle personen bara få dra ett andetag lite då och då, eller hur skulle det gå till?

Eller som skildras i den nya dokumentärfilmen ”Kampen för att ha ett liv” av Caroline Ardbo.

Här ser vi hur professor Jan Pauls rätt till personlig assistans drogs in, och stödinsatserna lades i stället på kommunens hemtjänst. Det innebar att stödet bara kunde ges vissa tider.

Det i sin tur innebar att Jan Paul inte kunde få det stöd han behövde för att komma till sitt jobb på universitet och han fick avsluta sin anställning.

Fallet blev prejudicerande. Domen är omtalad och gav kraftiga återverkningar i kommuner som ville göra samma sak och dra ned på den personliga assistansen.

Men är det verkligen politikers uppgift att radera stödet till en utsatt grupp? Är det därför de har blivit politiker?

Juridiska finurligheter

Tillämpningen av lagen måste naturligtvis utgå ifrån LSS-lagens två uttalade syften, dels att man ska kunna leva som andra och dels att uppfylla lagens processmål, att försäkra alla en självbestämmanderätt, ett personligt inflytande över sin situation.

Detta är inte minst viktigt i de fall som nu uppmärksammas där flera kommuner väljer att flytta personer med intellektuell funktionsnedsättning från deras LSS-boenden, i flera fall trots att de bott på samma boende i 20 – 25 år, för att kommunen har hittat ett billigare boende någon annanstans.

Även här finns numera prejudicerande domar som utdömts till de boendes nackdel.

Men om högsta förvaltningsdomstolen finner att en kommun genom juridiska finurligheter faktiskt har hittat ett kryphål i lagstiftningen som rent juridiskt är svårt att komma åt, vilket nu har skett i flertal fall, så är det självklart politikernas skyldighet att täppa till dessa laghål, inte att utnyttja dem. Eller borde i alla fall vara det.

När gängkriminella agerar på samma sätt i vårt välfärdssystem höjs genast politiska krav på bättre kontroll, förändrade regler och snabbspår för ny sekretesslagstiftning.

När kommuner agerar på samma sätt händer inte mycket.

Nyligen kallades Sverige för andra gången till FN i New York för att ta emot FN:s granskning av hur Sverige följer FN:s funktionsrättskonvention. För andra gången fick Sverige kraftig kritik för att man helt enkelt inte följer FN:s funktionsrättskonvention, trots riksdagsbeslut om att göra det.

Tidöpartierna har nu enats om att LSS i sin helhet bör läggas över på staten. I dag är ansvaret delat mellan stat och kommuner.

Och visst, ett statligt huvudmannaskap kan komma till rätta med den variation av beslut som kommunerna tar om rätten till LSS. Rätten blir alltså mer enhetlig och därmed förhoppningsvis mer rättvis.

Varken S eller M värnar lagstiftningen

Men i grunden förändras inget innan vi får nya juridiska tolkningar som tydligt frångår diskriminerande och urholkande bedömningar.

Det som krävs är engagerade politiker som kan stå upp för allas lika värde och försvara och restaurera LSS till den fantastiska lag som den en gång var.

Tyvärr finns inget parti som helhjärtat kliver fram. Varken M eller S har visat någon vilja att värna LSS-lagstiftningen.

Liberalerna å sin sida har helt tappat frågan sedan de förvandlades till ett knäpptyst parti med en tvivelaktig relation till SD. De enda små ansatser som gjorts runt LSS har på senare år kommit från Vänstern och KD.

En ohelig allians.

Fler partier måste engagera sig.

LSS måste fungera som den en gång klubbades, för att ge alla människor oavsett funktionsnedsättning tillgång till att leva efter egna val i livet. Det är grundläggande humanism som borde vara självklart för varje parti, inte minst för Socialdemokraterna.