Det var en scen för musiksverige att minnas: under Uppsala kammarorkesters säsongsavslutningskonsert avtackades konsertmästaren Klara Hellgren för sina 20 år som medlem i orkestern och Uppsala kammarsolister med några få, opersonliga ord av länsmusikchef Gabriel Lindborg, från hörnet av scenen.

När Klara Hellgren därefter intog scenens mitt och tackade publiken levererade hon samtidigt bombnedslaget: Musik i Uppland hade beslutat att lägga ner Uppsala kammarsolister – en av Sveriges mest anrika kammarensembler, tillika länets musikaliska stolthet.

Avslöjade i förväg

Nyheten, som ledningen planerat att offentliggöra lagom till semestern, var nu plötsligt ute i förtid. Att det var en folkkär ensemble som var på väg att gå i graven förstod man av de högljudda nej-ropen som genast fyllde salen och de känslosvallande applåderna den stående orkestern fick motta.

Efter detta tumult i konsertens andra halva lämnade länsmusikchefen hastigt sitt eget konserthus, utan att i sedvanlig ordning tacka orkestermusikerna för konserten. Vad var det egentligen som hade skett bakom kulisserna?

Varför amputera bort kärnverksamhet?

Enligt Musik i Upplands egen hemsida är Uppsala kammarsolister ”en stråkensemble i världsklass som består av några av Sveriges främsta musiker”. Dessa musiker har besuttit dubbla roller – som fast anställda i både stråkkvintetten (på 70 procent) och som kammarorkesterns konsertmästare respektive stämledare (på 30 procent), där de utgör ”stommen i Uppsala Kammarorkesters stråksektion”. 

Genom ett otal konserter i skolor, vårdhem och kyrkor har de utvecklat en unikt jordnära kontakt med sin trogna publik. Personligt berättande om musiken, utdragna frågestunder med nyfikna åhörare, tonsättarsamtal och en omisskänlig glädje över att dela med sig av verk ur kammarmusiklitteraturens skattkammare har varit några av ingredienserna i den festmåltid musikerna bjudit hela länet på.

Denna musikantiska entusiasm har också haft positiv inverkan på Uppsala kammarorkesters nivå, samspel och konstnärliga profil. Var det verkligen oundvikligt att, bortom allmänhetens insyn och utan förvarning, amputera bort denna märgfyllda kärna av verksamheten?

Musiker tystas

Av förhandlingsprotokollet och riskbedömningen avseende nedläggningen framgår att arbetstagarsidan föreslagit alternativa sparåtgärder, såsom att förhandla ner tjänsterna till antingen 50 eller 30 procent, där det senare motsvarar arbetsmängden musikerna haft i orkestern.

Orkestern behöver stämledare/konsertmästare, men musikerna som innehaft dessa tjänster i åratal är uppsagda – med tio månaders avgångsvederlag i stället för ordinarie sex. Därtill har de behövt frånsäga sig företrädesrätten.

Inför hösten måste Musik i Uppland anställa frilansande stämledare/konsertmästare, och det har tydligen varit viktigt för arbetsgivaren att musikerna som fram tills nyligen utgjorde stommen i orkestern inte är de som tillfrågas först.

I media diskuterar parterna inte detaljerna kring förhandlingarna, och när jag ser protokollet blir det plötsligt tydligt varför: de har avtalat att inte yppa innehållet. Är det inte märkligt att utomstående kan läsa denna offentliga handling och kommentera den, medan de som undertecknat måste hålla tyst?

Tvetydig riskbedömning

Hur kan man bedriva offentlig verksamhet där den ytterst ansvarige inte får uttala sig om förhandlingarna i samband med ett beslut som satt punkt för verksamhetens mest ikoniska ensemble?

Vid liknande situationer på andra institutioner har chefer valt att gå ut i media i god tid, men i det här fallet valde länsmusikchefen att hålla nedläggningen så hemlig som möjligt, och betalar musikerna fyra överflödiga månader i avgångsvederlag.

I riskbedömningen föreslås att vissa orkesterproduktioner ska dubbleras på andra platser i länet. Ett kostsamt förslag. Hur rimmar detta med att samtidigt lägga ner kärnverksamhet med hänvisning till ekonomin?

Hur kommer det sig att administrationen under sparkravsrelaterade förhandlingar återanställde en produktionsassistent/webbansvarig med uppdrag att bland annat ”ansvara för tillgänglighetsanpassad hemsida och hantera sociala medieplattformar”?

Länsmusikchefen vill inte kommentera

När jag ringer upp länsmusikchefen vill han varken bekräfta eller dementera om uppsägningen berodde på en konflikt på arbetsplatsen, utan säger att han inte kommenterar personliga förhållanden bland de anställda.

Samtidigt har det i musikerkretsar varit välkänt att det funnits motsättningar mellan administrationen och musiker från Uppsala kammarsolister. 

Användes ”sparåtgärder” som ursäkt för att göra sig av med specifika personer, som den ekonomiska krisen till trots blivit erbjudna nästan en årslön i avgångsvederlag – i utbyte mot tystnadsplikt, månne?

Arbetstagares rättigheter är svaga

Den här historien illustrerar hur lite arbetstagarens ställning skyddas till och med i offentliga, statligt finansierade institutioner, även för dem som har mest att erbjuda allmänheten. Ena dagen påstås man tillhöra en unikt uppskattad yrkesgrupp, nästa dag blir man uppsagd på tvetydiga grunder och åläggs tystnadsplikt.

Musik i Upplands centerpartistiske styrelseordförande har i UNT sagt att nedläggningsbeslutet uteslutande är länsmusikchefens ansvar. Det får mig att undra om styrelsen har varit fullt informerad om förhandlingarna och de generösa motförslagen från arbetstagarsidan i syfte att rädda kammarsolisterna?

Det som skett i Uppsala är inget mindre än ett kulturmord. Men än så länge är det inte för sent för den politiskt tillsatta styrelsen att tänka om kring ett beslut som kommer att få förödande konsekvenser för hela länets musikliv.

  • Martin Malmgren
    Pianist och kulturskribent