Första gången jag hörde talas om LO var när de delade ut popcorn på gymnasiemässan. I det livsavgörande valet av rätt linje och skola var det behövligt med en popcornpaus för att dämpa beslutsångesten. 

Man nickade införstående medan killen i kampanjkläder berättade hur viktigt det är att känna till sina rättigheter på jobbet och tog emot ett häfte med en tecknad serie om just detta. 

Serien lästes aldrig men man fick sina popcorn och var nöjd. 

Sedan dess har LO:s röda kvadrat till logga blivit ett sommartecken. Det är deras årliga sommarkampanj ”Koll på jobbet” som drar i gång, riktad till ungdomar som nyss kommit ut på arbetsmarknaden. 

Nyss började korta sponsrade videoklipp dyka upp i mina olika flöden. LO:s ungsekreterare Elsa Alm förklarar grundläggande saker om hur det funkar (eller ska funka) på arbetsplatsen. 

Du får inte bli hemskickad utan lön på grund av dåligt väder. Du går miste om, bland annat, OB och semesterersättning om du jobbar svart. Och du ska ha ett anställningsavtal med dina arbetstider. 

Förutom sociala medier kampanjas det på gator och torg för att sprida samma information på ett sätt som inte går att skrolla förbi. 

I fjol fick min arbetsplats ett besök som mest resulterade i att vi slapp köpa in nya pennor. Efteråt enades alla om att det är viktigt med arbetsrätt, men ganska onödigt att ta tid för att prata om sådant som alla redan kände till. 

Behöver jag ens säga att ingen gick med i facket?

Detta bekräftas av samtliga personer i min närhet som jobbar inom service. Jag har vid flertalet tillfällen gjort misstaget att anta att de inte känner till vilka regler som finns, vilket bemötts med suckar och förklaringar om att på arbetsplatsen är man ett lag. Det gäller faktiskt att ställa upp för varandra. 

När den schyssta chefen frågar om man kan tänka sig ta ledigt en regnig dag är det klart att man inte vill sätta henne i knipa. Man går till jobbet med feber, för det är väl inte schysst mot kollegorna att sjukanmäla sig samma morgon? 

Jobbar man över ber man självklart inte om ersättning för det, man vill ju inte vara girig. Denna häxblandning av huvudpersonssyndrom och solidaritet får vilken arbetsgivare som helst att känna att teambuildingkvällen var en bra investering. 

Att stå bredvid och se sin kompis blunda för arbetsgivarens röda flaggor är ungefär som att se någon bli förälskad i en toxistisk partner som skickar kontrollerande sms, alltid vill vara högst prioriterad och köper blommor efter den varit dum. 

Gång på gång ser man sin kompis motta blommorna och förlåta, i tron om att deras kärlek är lika stark som John och Yokos. Men skulle kompisen tveka på att ta emot buketten är partnern redo att hitta ett rebound redan samma dag. 

Visst gör man allt för att visa att man inte är utbytbar. Jag är inte dummare än att jag förstår att man inte vill bli dumpad av vare sig partner eller jobb, och att man därför är beredd på att göra allt som krävs för att undvika detta. 

I kärlek finns det inga regler eller skyddsnät. På jobbet finns facket, i alla fall än så länge. 

Jag ogillar den gamla sägningen om att ungdomar är lata och bortskämda, men tyvärr håller jag med. Trots att yngre har en positivare inställning till facket än äldre så är det färre som går med. 

Det beror på flera saker, men jag tror att lathet och curling är en del av det. Det är slappt att inte bry sig om att förvalta det som tidigare generationer kämpat för. Och det är bortskämt att tumma på dessa rättigheter för en kortsiktig individuell vinning i stället för att se det större perspektivet. 

Det är just det större perspektivet som facket måste prata om. Att lära sig att man inte ska skriva avtal på en servett är enkelt, att förstå vikten av ett starkt kollektiv verkar vara svårare. 

Det är lika svårt att få sin kärleksblinda vän att dumpa sin partner som det är för LO att nå fram till dem som tycker att solidaritet är att vara snäll mot chefen. 

Det krävs mer än nypoppade popcorn för att bryta en sådan kärleksrelation.